Jag hör grisarna på långt håll

grymta och glufsa

när de äter av snön,

men när jag kommer nära

avbryter de sig

för ett ögonblick

och kollar in mig lite nyfiket.

Sen återgår de till

att njutningsfullt

ta sina stora snötuggor

och då kommer jag ihåg

hur gott snön smakade

när jag var liten,

kanske för att det var

förbjuden frukt.

Mamma hade mycket strängt

förbjudit mig att äta snö

för om jag gjorde det

så kunde jag bli sjuk.

Men det var inget

som bekymrade mig

så allt som oftast

tog jag mig en tugga av snön

i smyg.

Många grisar har det svårt,

men skönt att ändå några

får vara utomhus

och mumsa på snön

om de blir sugna på det.