Du var en vän sedan länge
och ditt namn var Ingemo.

Vi hade nyss fött barn
du en son och jag en dotter
när vi sågs för första gången.

Jag hade nyss flyttat in
i det lilla samhället där du bodde
och det dröjde inte länge
förrän jag blev inbjuden på fika.

Själv har jag flyttat
ytterligare några gånger sedan dess
medan du har bott kvar
på samma ort och i samma hus
som den gången.

Fastän avståndet fysiskt mellan oss
varit långt
så har vi varit nära varandra
på andra sätt
och vi har försökt att ses
någon gång om året
i bästa fall.

Nu hade vi tänkt att mötas i Kalmar
just i denna vår
men så kom olyckan emellan.
Och när du var på väg att återhämta dig
så var det något som tillstötte
oklart vad.

I det sista samtalet vi hade
sa du att du nog behövde sommaren
att återhämta dig på
men att vi får ses till hösten istället.

Så kommer det tyvärr inte att bli
men jag bär dig inom mig
leende, glad och positiv
och det kan ingen ta ifrån mig.

Du var och är min vän.