Jag kände mig både rotlös och fast
Paradoxalt nog
Jag kände rastlöshet, parad med apati

Min version av oss
Bådade inte gott
Det insåg jag
Där jag stod vid trappen
Vid vår port

Jag vet ju hur lättsårade och sköra, vi båda kan vara
Men vad skulle jag göra
Jag slängde ur mig, vad jag kände
För att jag inte ville ljuga

I villrådigheten fick jag syn på en klase snödroppar
Mellan nyponrosbusken och tistlarna
Jag måste böja mig djupt, jag rispar båda handryggarna
Men jag kommer åt en fin, vit, liten bukett
Och när jag blundande inandas dess blommiga doft
Får jag en homeopatisk dos av kärlek!

Du sitter, som vanlig, vid din dator
Jag är ivrig när jag räcker fram de dignande vita blommorna: Titta!
Du höjer på ögonbrynen och aningen av ett leende, skymtar fram i ögonvrån:
Har snön smält bort?

Vita blomster, droppar sina dignande dofter mellan oss
Och vi svarar med trevande hoppfulla, blyga leenden
Skål, för det nya livet!

Skål, alla vintertrötta barn
Kom, så fångar vi solgnistor
Till livet vi kallar vår!