Jag tänker på dig ibland, jag tänker på vad som hände, jag tänker på hur och varför det tog slut precis innan det böjrade. Och jag undrar om du verkligen var intresserad av mig, eller om jag bara var ett sätt för dig att komma över honom, det var ju det du sa, men jag unbillar mig att du faktiskt tyckte om mig, och var rädd att jag skulle bryta illusionen om att han någonsin skulle kunna bli din.

Och jag tänker på vad som hade hänt om det inte hänt som det hänt, om du aldrig gått på den där festen och träffat honom igen, hade du fortfarande backat undan,eller hade du fortsatt? Hade du till slut ändå insett det du verkade tro dig inse nu eller hade jag jagat bort alla dina tvivel.

Och vad hade hänt, den där kvällen, när vi gick dyblöta i regnet på bron mellan Skanstull och Gullmarsplan, berusade i varandras armar. Den där kvällen då vi missade tåg efter tåg, buss efter buss, för att vi inte ville lämna varandra. Där, när jag väl sa hejdå, om jag hade vågat kyssa dig, hade något då blivit annorlunda?

Jag tänker på dig ibland, och jag tänker på hur märkligt det är, när någon som känts så viktigt, som någon man skriver om i fetstil och kursiv plötsligt bara blir någon man går förbi utan att knappt känna igen, någon som i slutändan inte blev mer än en parentes en fotnot.