Jag är bara någon
som känner alldeles för mycket och för lite och inte vet
vad jag ska göra av allt när tanken blir alldeles brännhet
Så jag plockar fram min penna
och låter den känna
låter det bränna
genom blodet ner i blocket

Jag misstar ensamhet
för övergivenhet
Gräver ner mig i en bottenlös orkeslöshet
en inbillad osynlighet
som rubbar min personlighet

Jag har tagit sönder andras hjärtan
och struntat i det
Som om min inre tapet
är klädd i syntet
Lider av en slags främlingsfientlighet
Omvandlar pojkars närhet till besattet
Vill de spendera mer tid
får de vara förberedda på strid
som jag oftast vinner med verbal cyanid

Jag har dödat så mycket vackert att man kallar mig morbid
Är så jävla paranoid
Fast jag säger mig vara stabil på heltid

Att vara diskret i sitt självtänkande
anser jag vara


självkränkande.