Framtiden sträcker sig bort,
går inte att röra vid.
Närmar sig ändå sakta,
sakta med jättekliv.

Min tanke om att bli någon,
min tanke om att lämna regnets-stad,
Pröva mina nyinköpta vingar,
flagnar i kanterna.

Luckras upp, bleknar,
men klamrar sig fast vid mitt hjärta.
Borrar sina naglar in
och tar ett stadigt grepp.

Du håller tanken i handen,
följer dess varje steg.
Lämnar spår efter dig i min kropp,
och skapar förvirring.

Din existens rubbar mina beslut
och uppbringar kaos i mina tankar.
Din existens får mig att vilja bli ica-jobbare
trots min avsky mot dess tillvaro.

Min högra hand håller tanken vid liv,
min vänstar i din hand.
Varför kan vi inte gå hand i hand alla tre,
mot en ny,främmande värld?

Främmande/spännande?
Främmande/skrämmande?
Vad betyder ett ord i jämförelse med verkligheten?
Jag tror jag vet var din tanke står.

Skamsen med hakan mot bröstet,
klyvd itu av två viljor.
Den ena, tyvärr, starkare än den andra,
som drar dig neråt.

Ner mot den mark jag villigt kämpar dig bort ifrån,
kämpar med hela min kropp.
Ner mot den plats där ett Vi så småningom ser maktlöst ut,
trots min vilja om motsatsen.

Vad kan jag annat göra än ingenting?
Vad kan jag annat göra än allt?
Kommer jag någonsin till den plats,
där jag finner djup tillfredsställelse?

Finns där en plats,
där jag och mina vingar passar in?
Finns där en plats,
mer njutningsfylld än i ditt hjärta?

Jag betvivlar starkt,
att svaret är av positiv innebörd.
Ty det finns ingen plats så varm och så kärleksfull,
som i din famn.

Något slår hårt inom mig,
vid varje anblicka av din vackra gestalt.
Något som får de blygaste läpparna att uppriktigt säga:
Jag älskar Dig.