Ytspänning. Viktlöshet.

 Jag väntar på att snön ska falla och samtidigt på att orden jag försöker skriva ska komma från rösten i mitt huvud. Jag föreställer mig att det är en röst som kommer från alla frågor som måste finnas, det borde vara så. Hur skulle det annars kunna vara? För jag hör den - hela tiden och hittills utan att göra något utav den. Det känns som att jag bara kan lyssna på den utan att ha någon användning utav de slutsatser och frågeställningar som kommer fram under alla samtal och resonemang. Det är bara ett sätt att döda tid, är det ens att tänka det? Har eller måste tankar ha en mening? Vad händer om det alltid är så? Bara tankar utan någon mening, bara massa surr och kommentarer på det som händer utanför röstens fäste, vid fingertopparna eller ett ögonkast bort, men inte en tanke. Kanske och oftast handlar det om det som behöver brytas ner. Händelser i form av alla typer av former och figurer. Det kan vara något som någon sagt eller något som hänt, det som händer och även det som kan eller kommer att hända. Utan att börja så fortsätter det. Allt som det inte görs något åt, bara som om jag går förbi och är en åskådare av det jag ser. Det är min uppfattning - Är det uppfattat? Det är att inte vara. Bara meningslösa tankar, konstatera det och kommentera alltid efteråt som för påminna eller förstärka känslan av att något händer. Att man deltar och är med i det som faktiskt inte händer. Men det händer att jag vaknar upp ibland, med den där känslan av att jag var med eller det eller att något har hänt och det brukar vara i någon form av vagt förvirrat tillstånd det tar formen av. Sedan resultera i att jag kommer på mig själv och sedan kan man förklara det med att det var temporär glömska eller att man var temporärt medveten. Sedan fortsätter man med att inte vara. För det är att inte vara. Det måste vara så, en tanke måste ha en mening eller åtminstone en form som en fråga eller svar. En tanke är det som går att ta på som ett substantiv - i tanken. Det andra är bara allt annat, det som måste vara där bara för att det hör till då det inte är helt tomt, det är som ytspänning. Rösten färdas fram och tillbaka utan att ta sig vidare och ovanpå kan man balansera något som knappt väger något. Allt står still. Ytspänning. Viktlöshet. Det händer ingenting; att inte vara

Det kommer ingen snö, det blir aldrig vinter här.. Jag vet faktiskt inte ens vart jag är någonstans... Jag ser bara ord, orden som tagit sig ut genom rösten och som i en text beskriver "att inte vara", eller att vara? Det måste ju ändå vara en känsla, en djup och tung känsla.. "Att inte vara.."

Ytspänning. Viktlöshet. 
Känslor som man bara känner i hjärtat; att inte vara... att inte vara