Det här gått ett år och några veckor sen jag fick veta att jag aldrig mer kommer att bli frisk, att jag aldrig mer kommer att se mig själv på samma sätt som innan.

Den här mysko sjukdomen lade sig som en dimma över mina ögon, efter 3 dagar med kortison försvann dimman. Jag fick göra massa tester och det var väldigr hysch hysch varför det blivit som det blivit... ingen sa något och jag frågade inte heller för jag visste att jag inte skulle få något svar...

men så kom den där måndagen, en läkare jag aldrig sett förut klampar in och säger till mig som om det vore något helt normalt att jag kanske  har MS, åk hem och googla lite... och så gick min värld i kras men jag kunde inte gråta just då.

Möter min pojkvän och syster nere i foajén...ser dom och då bryter jag ihop... Vad som verkade som en ögoninflammation visade sig vara något livsomvälvande, något jag stött på i dess allra värsta form och nu var den min

Tankar som snurrar och livet helt skevt... men jag tog mig ur mitt skärrade tillstånd, jag kan prata om det utan att börja gråta nu

jag lever och är "frisk" det räcker för tillfället.