Jag går ständigt hemlös över kullerstenar,
med avskavda rötter jag vandrar, jag vet inte var jag ska eller hur jag ska, vet bara att
genom skog och stad jag trampar på utan att bli trött i fötter

En gammal själ som levt minst fem olika liv,
och mitt i det djupaste av avgrunder
syntes ögon glittra som medelhavet i solnedgång
Jag ville stanna, dras med strömmen, så långt ut att jag var villig att drunka, jag fann ett hem

Men ständigt går jag hemlös än,
ett val jag gjort själv, ett val av rädsla
men jag hör dina texter viskas i löven, vinden bär dig nära mig. Jag hör hur du ler när du läser dem.

Mitt kval med dig står stadigt och oberört. Jag saknar dig, det är oförändrat, när jag pratar med dig är din röst svag darrar likt björkens blad. Den brusar upp ibland när vinden sliter tag i buskage, saknaden och vinden är allt jag har kvar.