-- Vantarna --
Mina vantar har gått sönder.
Tummen tittar fram. Men ingen ser.
Jag kan tappa mina byxor.
Då ser de och skrattar.
Men om jag bara säger hej är jag osynlig.
Osynlig för alla tills jag gör fel.
Då syns jag. Fast jag inte vill.

När jag har de nyaste kläderna
är jag en härmapa.
Men de andra är bara moderna.
Fast de har samma kläder.
Fast de alla verkar ha samma hjärna.
Tittar på min tumme. Liten är den.
Bestämmer mig för att göra slut.
Göra slut med livet. Kan man det?
Kan man ta livet av sig. Klart man kan.
Men vill man?
Vem skulle varje dag hämta tidningen hemma då.
Vem skulle ta hand om den lilla katten på loftet.
Vem skulle se verkligheten om dom i skolan.
Vem skulle få alla rätt på matteprovet. Ingen.

Måste leva måste få se
när vårblommorna slår ut.
Måste få hoppas på att bli sedd.
Men av vem? Det kom en ny kille idag.
Han såg mig tills han märkte
att jag var osynlig för de andra.
Då blev jag också osynlig
för honom. Varför?

Tittar i spegeln. Jag kan ju se mig själv.
Jag kan se att jag är ganska vacker.
Inte alls så där ful som vissa andra.
Trots det syns de men inte jag. Varför?
Det kommer jag aldrig få veta.
Den nya killen såg mig i morse igen.
Han hälsade
som om han skämdes
för att han slutat se mig.
Sen kom de andra
som slutit in honom i sitt gäng.
Då blev jag osynlig igen. Som alltid.

Men efter skolan
när de andra gått hem.
När jag satt och väntade
väntade på att klockan skulle gå.
Gå så pass mycket att det var värt att gå hem.

Gå hem till pesten där hemma.
Gå hem till mammans rökande.
Mammans hostande.
Gå hem till pappans svärande.
Pappans slag.
Då sitter jag hellre här.
I lugn och ro.
Då kom han vars ögon jag ibland
syntes för.
Då kom han och satte sig mitt emot mig.

Hej jag heter Axel sa han
och sträckte fram sin hand.
Jag tog den.
Kände att den var ganska sval.
Känslan att någon frivilligt nuddade mig
var annorlunda.
Ingen hade tagit i mig frivilligt
sen jag var en liten bebis.
Men det mindes jag inte.
Hade bara sett på bilder
när mamma lyckligt höll i sin lilla bebis.
Som blev stor
som blev tråkig.

Men han tog i mig.
Han log mot mig.
Jag finns!