Kapitel 10

När jag vaknade på morgonen så var Tommy som vanligt redan uppe. Jag hade märkt när han klev upp men muttrat något halvt I sömnen och sedan vänt mig om igen. Jag satte mig tyst upp i sängen och tittade mig omkring i rummet. Mitt på golvet stod min resväska till hälften fylld med kläder som jag packat ner kvällen innan. Det var sista dagen ute på ön och om tre dagar så var det dags för ännu ett år i skolan. Men, en tröst var att det faktiskt var det sista året. Överlevde jag ett år till så skulle det sedan vara över för alltid. Jag skulle kunna åka ut till ön och tillbringa hur mycket tid som helst här, eller ja. Tills jag blev pank och morföräldrarna tröttnade på att försörja mig. Hälften av resväskan bestod av de böcker jag ville ta med mig hem till stan igen. Mamma blev lika tokig på mig varje år att jag skulle släpa dem fram och tillbaka.

Jag slängde ner lite kläder till och ställde mig sedan i fönstret och kollade ut över skogen. Jag kände varenda litet träd och varenda liten buske som fanns i den. Där hade jag sprungit runt när jag var liten och som äldre hade jag gått runt i skogen i flera timmar och bara tänkt och tittat. Ute på gården satt Elsa och Petra och på en filt och fixade med varandras hår. De såg så avslappnade ut och tänkte nog inte på att någon såg dem. Annars brukade de alltid verka lite spända och reflektera över hur de såg ut och hur andra uppfattade dem. Från gården kunde jag också höra lillasyrrans skratt när hon busade med någon på framsidan av huset. Det kändes inte alls kul att det var dags att åka hem. Och jag började bli nervös för samtalet med poliserna som skulle vara dagen därpå. Nere i köket satt mormor och broderade på en liten duk och Tommy stod och stekte pannkakor.
”Han envisades med att få hjälpa till och steka.” sa mormor och log åt mig.
”Ja, jag har ju levt på din mat hela sommaren nu. Åtminstone en gång ska jag väl få hjälpa till.”
Jag norpade en pannkaka från högen med färdiga och möttes av protester från dem båda.
”Men hallå, här står jag och sliter för att vi ska ha matsäck på båten och så bara snor du mina pannkakor” sa Tommy och skrattade åt mig.
”Japp, men det är klart.”

Morfar körde ner all packning till hamnen men flakmoppen. Jag och Tommy gick tysta en bit bakom alla andra och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Det gjorde kanske inte han heller för han var tyst han med. När vi var halvvägs så tog han plötsligt min hand och log lite mot mig. Framför oss så såg jag Elsa och Petra som gick och skrattade åt något. För Elsa var det dags att åka hem till ytterligare ett skolår fyllt av fester och roliga saker att göra med vännerna. För Petra var det dags att ta tag i sitt liv och dra sig ur den onda cirkel hon hamnat i. Även om hon fortfarande irriterade mig lika mycket som person så tycker jag att hon var riktigt modig och hoppades att det skulle gå bra för henne. Elsa log brett åt oss där vi kom hand i hand och anslöt oss till de andra. Mormor skulle åka med in till fastlandet för att sedan åka hem igen kommande dag efter besöket hos polisen. Jag funderade på om jag någonsin skulle gå hand i hand med Tommy igen eller om sommarens magi skulle försvinna i och med att vi åkte härifrån och det snart skulle bli höst.

När båten la till vid kajen så kramade vi om morfar och vinkade åt honom. Tommy försökte sig på att teckna lite åt honom och morfar flinade. Han lyckades i varje fall säga ”Hej då, ha bra ses” och var riktigt stolt över sig själv. På båten slog vi oss ner i fören på bänkarna som fanns där ute. Det var jag och Tommy, Petra, Elsa, Lillasyrran, Mamma och så Elsas morbror och morbrors fru. Morbroders fru var riktigt rädd för vatten och envisades med att krampaktigt hålla i sig i sin man som förläget skrattade åt henne. Varför han var förlägen förstod jag aldrig, det var ju inte han som var rädd. Så fort vi lagt ut från hamnen så började lillasyrran hoppa runt och tjata om pannkakor varvid mormor plockade fram dem och en flaska saft. Jag önskade att jag kunde frysa ögonblicket. Att stanna där, med glada människor runt omkring mig som faktiskt lät mig sitta där och vara glad och vara precis den som jag var. Men pannkakorna tog slut och fastlandet närmade sig obönhörligt. Väl iland så klev vi på bussen som tog oss in till centrala delen av stan och där var det dags att skiljas åt. Petra och Elsa lovade att dyka upp efter polisförhören dagen därpå och gav både mig och Tommy varsin kram. Jag kom på mig själv att tänka att jag faktiskt skulle sakna dem. Det hade jag aldrig trott i början av sommaren när jag mestadels blev riktigt tokig på dem. Vilket jag fortfarande kunde bli, men de hade i varje fall visat att de hade en mer mogen sida och det räckte för att min respekt för dem skulle öka.
Tommy gjorde mig riktigt glad genom att bestämma sig för att följa med oss hem och sova med mig ytterligare en natt.

När vi öppnade dörren till lägenheten så möttes vi av en lägenhet i fullt kaos. Det låg saker överallt och vissa möbler var inte kvar. Soffan i vardagsrummet hade försvunnit och likaså TV.n. Jag gick snabbt in på mitt rum och såg att allt var kvar men alla lådor var utdragna och det var väldigt mycket rörigare än när jag i början av sommaren hade lämnat rummet. På köksbordet hittade mamma en arg lapp från Kjell som sa att han tagit de möbler som var hans och att han hoppades att vi inte hade gömt undan något som tillhörde honom. Mamma sjönk tyst ner på en stol i köket och jag och Tommy skyndade oss att gå ut i parken utanför och leka med lillasyrran. När vi kom tillbaka någon timme senare så var det mesta av ordningen återställd men mamma hade gått och lagt sig i sin säng. Jag smög in till henne och satte mig tafatt på sängkanten.
”Hur är det.”
”Det är helt okej. Jag hade nog bara inte insett att det faktiskt har tagit slut med Kjell. Att han har visat sig vara en så stor idiot. Jag hade nog förträngt det där ute på ön, men nu när vi kom hem så slog det mig precis vad han har gjort och att jag är en idiot som trodde på honom.”
”Det är lugnt mamma, det är ingen som är sur på dig.”
”Nej, men jag kommer alltid att vara det. Så är det.”
Jag visste inte vad jag skulle svara utan gick tyst ut ur rummet efter en stund. Mormor hade kilat ner till affären på hörnet och lagat lite mat åt oss som vi åt under tystnad. Därefter gick jag och bäddade åt henne i gäst rummet. När jag var färdig hittade jag Tommy sittandes på min säng. Det kändes konstigt att se honom där, på ön hade jag varit van vid att ha honom i min säng. Men nu kändes det som om det var en bekräftelse av att allt var på riktigt. Han satt där även nu, med samma lilla leende lekande i mungipan och tittade finurligt på mig.
”Vad tänker du på?” frågade han mig.
”På vad glad jag blev när jag fick se dig sitta här.” sa jag och slog mig ner bredvid honom.
”Jaså, jag som trodde att du funderade på hur i helvete du skulle lyckas bli av mig mig.” sa han och flinade.
”Fan också, du avslöjade mig.” sa jag och gav honom en snabb kyss på kinden innan jag reste mig upp och la tillbaka allt som Kjell hade dragit fram. Till min förargelse så hade han verkligen rotat runt bland mina privata papper som ingen i hela världen fick se.
”Alltså, varför skulle han rota bland dina papper för?” sa Tommy där han satt och betraktade mig.
”Jag vet inte, för att han är dum i huvudet?”
”Låter som den enda vettiga anledningen jag kan komma på.”
”Jag blir så trött på honom. Visst förstår jag att han vill ha sina möbler. Men att på så barnsligt sätt rota igenom hela lägenheten och vända upp och ner på allas saker förstår jag verkligen inte varför han gör.

Jag låg vaken länge efter det att Tommy hade somnar bredvid mig och funderade på allt möjligt. På hur morgondagen skulle bli, och framför allt på om vi skulle fortsätta med att sova med varandra. Jag misstänkte att det skulle kännas väldigt tomt att sova ensam nu, även om min säng inte riktigt var gjord för att sova två i så fick vi åtminstone plats utan att någon av oss åkte i golvet. Som tur var så brukade båda ligga stilla när de sov också. Annars hade definitivt den som ytterst, alltså jag någon gång hamnat på golvet.

Följande morgon vaknade jag till min förvåning innan Tommy och gick ut i köket och gjorde i ordning en macka innan jag gick tillbaka in till mitt rum och slog mig ner i min favoritfåtölj och tog fram en bok. Jag brukade alltid sitta där och äta frukost i lugn och ro. När det var vardag så brukade mamma, Kjell och lillasyrran stressa runt och låta olidligt mycket så att jag inte stod ut med att sitta i köket. Nu var i och för sig Kjell borta, men mamma skulle nog kunna stressa även utan honom. Men vi skulle slippa höra deras gräl vareviga morgon om vem som skulle hämta lillasyrran. Oftast blev det mamma men om hon bråkade tillräckligt mycket så hade det ibland blivit Kjell. När klockan närmade sig tio så väckte jag en förvånad Tommy som för en sekund inte verkade ha koll på var han befann sig.
”Åh, godmorgon.” sa han och satte sig upp.
”God morgon. Vill du ha frukost så får du skynda dig. Bussen går om en halvtimme.”
”Oj, jag som tänkte duscha också.”
”Ja då får du skynda dig” sa jag och flinade åt honom.

Polishuset var en stor grå byggnad som inte skilde sig nämnvärt från de andra husen i området. På bussresan dit så hade jag kommit på mig själv med att bli nervös. Varför var jag det? Det var ju inte jag som var anklagad. Mormor verkade också smått nervös där hon satt på sätet framför oss och tyst tittade ut genom fönstret. Bara Tommy som egentligen borde vara den nervösa personen satt lugnt och nynnade på någon låt de spelat på radion samma morgon. När han märkte hur nervös jag var la han en lugnande hand på mitt knä och höll kvar den där tills vi var framme. Utanför polishuset fick jag till min förskräckelse syn på plågoandarna från skolan. Två av dem stod där och diskuterade något men avbröt sig och sken upp när de fick syn på Tommy. ”Men tja, var i helvete har du gömt dig hela sommaren?”
”Ja du, på hemlig ort” sa Tommy och flinade åt dem. ”Hur har ni haft det i sommar då?”
”Jo fan, bara bra. Men vad i helvete gör du här?” sa han när han fick syn på mig.
”De är här för att ge mig alibi vid inbrottet.”
”Asså de va som fan.”
”Känner ni varandra sedan tidigare alltså?” sa Tommy och såg förvånad ut.
”Ja det gör vi” sa Olle och knuffade till mig i sidan och gav mig vad jag uppfattade som ett elakt flin men som omvärlden troligen uppfattade som ett leende. Jag stirrade stint ner i marken och undrade om Tommy märkte hur illa till mods jag kände mig av att han uppenbarligen var kompis med de jag hatade mest i hela världen. Var det de han hade sagt att han skulle försöka sluta umgås med? Det verkade inte så, han verkade tycka att det var jättekul att träffa dem och snacka om gemensamma polare och spekulera i vem som hade anmält dem till polisen. Olle och Patrik hade uppenbarligen varit med vid rånet för de hoppades på att vittnesmålet skulle ändra sig.
”Men hur fan blev du inblandad, vi har ju inte sett till dig på hela sommaren.” sa Patrik och kliade sig fundersamt i huvudet. ”Det måste ju ha varit någon som känner oss som har anmält, annars skulle ju inte du och Mange vara anmälda. Ingen av er va ens i stan.”
”Jo det måste ju vara det. Ja vi får väl klura vidare på det. Nu måste vi in så att vi inte missar vår tid.”

Tiden inne på polishuset minns jag nästan inget av. Jag gick, jag pratade, jag lovade att Tommy hade varit ute på ön vid det aktuella tillfället men jag undvek att tänka på honom. Vilket i och för sig inte gick så bra. Hur kunde han som jag umgåtts med hela sommaren vara vän med dem som jag hatade mest i hela världen. De som gjorde det till ett helvete för mig att gå till skolan i alla år. De som tryckt ner mitt självförtroende till botten utan att reflektera över det. Eller troligen visste de precis vad de gjorde varje gång de gav mig en liten kort kommentar. Osynligt och oviktigt för omvärlden men i mig hade det gjort ont. Även om jag inte reagerade på kommentarer nuförtiden så hade inte mitt självförtroende blivit bättre förrän den här sommaren. Men nu verkade det som om det var kört igen. Jag kände redan hur jag kröp ihop och försökte försvinna. Efter att ha pratat med polisen så skyndade sig mormor till båten så snabbt hon gett mig en snabb kram och önskat Tommy lycka till.
”Vad lustigt att ni kände varandra alltså. Hur känner ni varandra?”
”Samma klass.” mumlade jag och fortsatte att stirra i golvet.
”Men jag har ju hängt på din skola jätteånga gånger i så fall. Konstigt att jag inte sett dig.”
”Vi brukar inte vara på samma ställe.” sa jag kort och övergick till att stirra ut genom fönstret.
Tommy öppnade munnen för att säga något men blev inkallad att prata med en av poliserna igen och jag bestämde mig för att gå ut och vänta utanför och hoppas på att Olle och Patrik inte var kvar utanför.

Jag hann inte så långt utan jag hann gå till den enda av korridoren som hissarna befann sig i. De klev ur hissen och tryckte mig framför sig så att jag omöjligt kunde hinna in genom dörrarna innan de stängdes.
”Du har väl inte sagt något dumt till polisen nu?” sa Olle och stirrade stint på mig varvid jag fortsatte stirra ner i golvet och skadade försiktigt på huvudet. Klart jag inte hade gjort. Jag ville ju inte att Tommy skulle åka fast. Även om jag inte var jätteglad på honom just nu. De fortsatte att ställa frågor till mig om vad jag sagt och hur jag träffat Tommy men jag undvek att svara annat med att nicka och skaka på huvudet. Svarade jag så visste jag att de skulle härma mitt tonfall och upprepa det tills även jag hörde hur löjlig och patetisk jag lät. Det gick i och för sig oftast väldigt snabbt i och med att jag alltid lät löjlig och patetisk när jag pratade med dem. Och jag ville verkligen inte berätta för dem om att jag och Tommy hade umgåtts nästan hela sommaren. De skulle skratta åt mig och håna min dumhet då jag uppenbarligen hade trott att han faktiskt tyckte om mig. Äntligen släppte de mig och jag skyndade mig ner för trapporna istället för att ta hissen. För andra skulle det säkert inte se så hemskt ut det de gjorde. Men för mig, som fått utstå det vareviga dag sedan vi började samma klass var det jättejobbigt. Just för att jag visste att nästa dag när skolan började igen så skulle de fortsätta och så varje dag hela hösten. Eller ja, de dagar jag orkade ta mig iväg till skolan. En gång hade jag varit så dum att jag hade försökt prata med skolsyster. Dagen efter fick jag två korta knytnävslag i magen och ett löfte om fler om jag någonsin pratade med henne igen. Hon hade gått till dem och skällt ut dem för att de fick mig att må dåligt och sagt att de skulle bättra sig så att jag inte skulle behöva byta klass eller skola. Min tystnad tog hon troligen som ett tecken på att det hela blivit bättre. Hur kunde hon vara så dum och så blind?

Ute på gatan utanför polishuset var det tomt och lugnt. En och annan bil susade förbi utan att förarna besvärade mig med en blick. Efter en stund fick jag till min förvåning syn på två välbekanta figurer som dök upp i änden av gatan. Det var Petra och Elsa som kom gående. De log och vinkade åt mig och jag gjorde ett halvt försök att le tillbaka men jag misstänker att det inte var så lyckat.
”Hej, har det gått bra hos polisen?”
”Jo det har det. Vad gör ni här?”
”Vi har bestämt oss för att anmäla Kjell.” sa Petra tyst.
”Okej, det låter som en bra idé.”
”Jo, vi kom fram till det. Vart har du Tommy då?”
”Han är kvar där inne.”
”Okej. Vi kan vänta här med dig. Jag är faktiskt jättenervös. Det här kommer bli skitjobbigt.” sa Petra tyst.
Vi pratade en stund om Kjell och hur det skulle gå inne hos polisen och Petra var uppenbarligen jättenervös. Jag hade aldrig sett henne så skakis. Plötsligt kom Olle och Patrik ut genom dörren i sällskap av Mange som också gick i min klass. Det var väldigt tydligt att de var förvånade när de såg att jag uppenbarligen kände de två snygga tjejerna som stod bredvid mig.
”Nej men tja.” sa Patrik och boxade mig på axeln. ”Hur är läget?”
”Bra.” mumlade jag återgick till att stirra ner i marken igen.
”Du har inte presenterat oss för dina vänner.” sa han och blinkade åt Petra som log åt honom.
Plötsligt ville jag bara skrika åt alla, skrika Olle för att han aldrig kunde låta mig vara ifred. Vad hade jag egentligen gjort honom? Ingenting. Skrika åt Elsa och Petra som glatt hälsade på mina klasskompisar utan att märka att jag stint stod och stirrade ner i marken.
”Japp vi går i samma klass.” sa Mange och la en arm över min axel som jag snabbt skakade av mig.
”Men va fan, larva dig inte.” skrattade han åt mig. De fortsatte att prata och efter en stund märkte jag att Elsa faktiskt tittade undrande på mig. Men så fångade Olle hennes uppmärksamhet och hon övergick till att prata med honom. Jag försökte obemärkt att dra mig bakåt men lyckades inte så bra. Det kändes som om hela gruppen människor följde efter mig och snart stod jag med ryggen mot väggen. Kunde de inte bara gå härifrån? Lämna mig ensam. Visst kunde jag gå därifrån själv. Men jag ville vänta på Tommy. Ville se om han förstod att han var kompis med dem jag hatade allra mest i hela världen. Eller ja de jag hatade mest för tillfället. Jag hade haft andra plågoandar och när jag började gymnasiet trodde jag att det skulle bli bättre. Att jag skulle slippa dem, men en ny klass och nya tuffingar som visade sig känna en av mina klasskompisar från högstadiet och så fortsatte det.

Plötsligt grep Elsa tag i min arm och drog mig bort från de andra. Olle började busvissla men det ignorerade hon och drog mig runt hörnet. ”Alltså, vad är fel?”
”Tja, jag hatar dem.”
”Varför det?”
”För att de är idioter?”
”Är det dem du pratade om i somras?”
”Jo.” sa jag och gissade att hon syftade på de nätter vi suttit uppe och pratat om hur det var i skolan.
”Men varför säger du inte ifrån. De behandlar dig som skit, men du säger ju inte ifrån. Då fortsätter de ju. Då låter du ju de vinna.”
”Det har de väl antagligen gjort för länge sedan.”
”Men, du måste ju försöka vinna nu då. Skit i det som varit tidigare.”
”Det är väl inte så jäkla lätt.”
”Nej förlåt, nej det är klart det inte är. Men du förlorar inte på att försöka.”
”Gör jag visst, för det blir bara värre då.”
Elsa svarade inte utan bet sig bara fundersamt i läppen. ”Jag ska komma på något. Det ska jag.”
”Äsch, det är bara ett år kvar nu.”
”Ja, ett helt jäkla år. Inte ska du behöva stå ut.”
Jag blev riktigt rörd av att Elsa faktiskt stod där och var arg för min skull. Det var länge sedan jag hade varit arg. Jag hade bara accepterat att det var så det såg ut. Att det alltid skulle vara så när jag var bland andra människor. Så hade det också varit fram till den här sommaren. Kanske hade jag inbillat mig att det skulle bli annorlunda efter den här sommaren. Men nu insåg jag att det var så här det skulle vara. Det skulle förbli så, det var min roll i grupper med andra människor. Vi gick långsamt tillbaka till de andra och jag såg att Petra höll på att byta nummer med dem. Så snabbt gick det, nu var de intressantare än mig. Fast varför vara avundsjuk egentligen. Det lönade ingenting till.

Elsa grabbade tag i Petra och drog henne med sig till gathörnet och lämnade mig kvar med grabbgänget.
”Haha inte visste vi att en mes som du kände så heta brudar.” sa Mange och flinade åt mig. Jag stirrade ner i marken. Flyttade jag på mig skulle de gå efter. ”Känner de tjejerna Tommy också?” frågade Patrik.
Jag nickade kort. Jo, det gjorde de.
”Ah men då förstår jag att han hållit sig borta hela sommaren. Han ville behålla lammköttet för sig själv.”
”Haha, ja men fan jävla typ. Överge oss för några brudar.”
”Ja men det vet du ju att han alltid vill ha någon att knulla med.”

Tänk om de visste. Tänk om de visste att det inte var Petra eller Elsa som han hade delat säng med hela sommaren. Tänk om de visste att det var lilla mesiga mig som han hade umgåtts med istället för dem. Vad deras värld skulle hamna upp och ner då. Deras värld där stora tuffa grabbar bara hade ett mål i livet, att ha sex med så många tjejer som möjligt. Trots att jag visste precis hur det var och vad Tommy hade gjort under sommaren så gjorde det ont i mig när de pratade så om honom. Han var inte sån att han bara var ute efter sex och att utnyttja tjejer, han var faktiskt fin. Eller ja, det trodde jag i varje fall tills idag. Jag avbröts ur mina funderingar av att Petra och Elsa kom och hoppade på mig. ”Du, vi kom på att vi ska ut på krogen ikväll.”
”Jaså?” sa jag förvånat. Varför hade de kommit på det nu.
”Men inte ska ni ut med den mesen?” sa Olle och la en arm om Petra som bryskt skakade honom av sig.
”Jo klart som fan att vi ska.” sa hon och blinkade åt mig. Vad tusan var det som hände.
”Nej, men häng med oss ut istället. Vi ska ha fest hemma hos Mange här. Ni är bjudna båda två.
”Jaså, men vi är tre ser du väl?”
”Ja, men okej. Ni är bjudna alla tre” sa han och blängde på mig. Kände jag honom rätt skulle han så snart de var ur vägen säga åt mig att jag absolut inte var bjudet.
”Ha! Tror ni verkligen att vi vill komma? Nej vi ska ut och ha kul förstår ni. Med roliga människor.” sa Petra och la armen om mig och plötsligt vågade jag titta upp lite och tittade inte längre rakt ner i marken.
”Men för i helvete, ni måste verkligen vara jättetråkiga.” sa Olle och tittade sig förvirrat omkring. Hur hade det gått såhär. Hur hade tjejerna han för två minuter sedan charmade med sitt prat kunnat ändra så mycket på sig?

Alla tystnade när dörren flög upp och Tommy kom ut. Trots att jag var arg på honom kunde jag inte låta bli att le åt honom. Han såg så glad ut.
”Vet du vad” sa han och gav mig en stor kram. ”Jag är friad från alla misstankar.”
”Vad bra.” sa jag och kramade tillbaka. Över hans axel kunde jag se hur Olle och Mange stirrade misstroget på oss och bredvid Olle stod Petra och Elsa med ett stort flin på läpparna och plötsligt kände jag att jag troligen skulle överleva den här dagen också.