Nästa morgon när jag vaknade så låg han till min förvåning kvar i sängen. “Va? Är du inte nere och äter lunch?”
“Du har dåligt inflytande på mig, jag vaknade nyss själv.”
“Stackare då, vad är klockan?”
“Den är halv 12”
“Men, då är det ju du som har dåligt inflytande på mig. Jag skulle ju egentligen sova nu.” sa jag och skrattade. Jag kände mig så glad av att vakna vid hans sida och se att han var kvar hos mig. Att den här sommaren skulle bli så här hade jag aldrig i hela mitt liv kunnat drömma om. Att lilla mesiga jag skulle ligga och hålla om en snygg kille, att lilla mesiga jag skulle ligga och kyssas med en snygg kille. Hur gick det till? Var det någonstans meningen att det skulle bli så? Var det bestämt? Eller vad det bara slumpen?

Plötsligt öppnades fönstret och Petra klättrade in, hon blev minst lika förvånad som vi när hon såg oss.
“Vad i helvete? Är ni bögar?” utbrast hon och stirrade misstroende på oss.
“Ja det verkar så va?” sa Tommy och satte sig upp i sängen.
“Men, men, va? Fy fan vad konstigt.”
“Nu är det din tur, vad fasiken gör du här? När kom du hit? Varför stack du? Vet du att de letar efter dig?”
“Vilken fråga ska jag börja med?” sa Petra och rösten lät helt plötsligt lugn. Hon satte sig ner på sängen, drog upp benen och höll om sig själv. “Får jag börja med att säga förlåt att jag var taskig mot dig?” sa hon och vände sig till mig.
“Öh, va?” sa jag och tittade förvånat på henne. Nu förstod jag ingenting av vad som hände, hade hon gått och blivit snäll? Eller fanns det någon baktanke med att hon plötsligt pratade i normal samtalston med oss utan att göra till rösten? Var det här den riktiga Petra som kom fram?
“Ja, jag vet att jag har betett mig som en idiot. Förlåt.”

Petra berättade att hon hade stuckit ifrån ön eftersom mamma hade bestämt sig för att tro på Kjells berättelse istället för hennes och att Kjell fortsatte att hålla på mot henne och kalla henne elaka saker som hora eftersom hon skvallrat. Hon hade inte velat berätta för någon eftersom hon började tycka att det faktiskt var hennes eget fel att det blivit som det blivit när hon hade tagit av sig till bikini när de var ute och fiskade. Det var i alla fall var Kjell berättade för henne, att hon fick skylla sig själv som inte hade vett att ha på sig när hon va i närheten av en vuxen karl. Klädde hon av sig så var det ett tecken på att hon var en slampa och att det inte gjorde något att man tog på henne.
“Men vad i helvete.” svor Tommy.
Petra kröp ihop ännu mer men fortsatte berättelsen. När hon kom in till stan så hade hon åkt mellan olika polare och sovit hos dem. Hon hade festat mycket, både på hemmafester och ute på krogen, mest druckit för att inte behöva tänka på ön eller på fosterfamiljen som hon inte ville tillbaka till eftersom e inte tyckte om henne eller lät henne vara som hon ville. Hade hon sminkat sig för mycket brukade de kalla henne för slampig. De hade henne egentligen bara som fosterbarn för att få pengarna, och de använde definitivt inte allt de fick till henne och det hon behövde. Visst jag fick mat, men det var typ allt. Meningen med fosterhem är ju att man ska få uppmärksamhet och stöd också, det hade de inte alls tid med. Men okej, tillbaka till vad jag gjorde i stan. Elsa ringde mig en massa gånger men jag svarade inte alls eftersom jag visste att de hade en deal med fosterfamiljen att hålla mig ute på ön. Jag hade ingen lust alls att vara här eftersom Kjell var här.
“Han är inte kvar längre.”
“Nej jag vet, han sökte upp mig i stan.”
“Vad i helvete?” utbrast jag.
Hon berättade att en kväll så hade hon varit ute med ett gäng tjejkompisar på sin favoritkrog och när hon var ute och rökte så hade Kjell helt plötsligt dykt upp och gripit tag i hennes arm och dragit henne runt hörnet där han tryckt upp henne mot en vägg och förbannat henne för att hon hade förstört hans förhållande med mamma. Petra hade blivit jätterädd och börjat skrika och tillslut hade någon kommit så då hade Kjell släppt henne och försvunnit iväg.
“Det sista han sa innan han gick var att det här inte var det sista jag såg av honom.”
“Han är fan sjuk i huvudet, du måste anmäla honom för hot.” sa Tommy och öppnade och knöt näven ett antal gånger innan han slappnade av igen. Den natten hade hon inte kunnat sova utan suttit vaken hemma hos en kompis innan hon bestämde sig för att åka ut hit till ön igen eftersom Kjell troligen inte skulle gissa på det eller ta sig tillbaka ut hit. Så jag packade ihop mina saker och tog första bussen ner till båten och nu så är jag här.
“Är det någon mer som vet att du är här?”
“Nej, jag tänkte väl typ försöka prata med dig.” sa hon och vände sig till mig igen. “Inte fan hade jag kunnat gissa att ni båda skulle ligga här. I samma jäkla säng.
“Har du något emot det?”
“Nej, jag är bara förvånad. Va fan jag stötte ju som fan på dig, men jag hade alltså inte den minsta chans?”
“Nej det verkar inte så.” sa Tommy och flinade lite åt henne.
“Vilken jäkla stil alltså.” sa hon och skrattade lite. Jag satt tyst och sa ingenting, visste inte hur jag skulle reagera. Vem var hon? Gjorde hon sig till nu för att vinna vår medkänsla eller hade hon varit tillgjord hela sommaren? Jag ville att hon skulle vara sig själv nu men visste inte vad jag skulle tänka. Det var svårt att helt plötsligt försöka låtsas om som om inget hade hänt under sommaren och att hon hade varit vänlig mot mig. För det hade hon inte och jag var fortfarande arg på henne även om hon hade sagt förlåt. Man kan inte bara förlåta någon på två minuter, även om hon hade råkat illa ut så var det inte befogat att vara elak mot mig. Men visst kunde jag tänka mig att acceptera att hon satt här i mitt rum och pratade med oss. Ville hon vara snäll var det inte mig emot, då skulle min respekt för henne kanske kunna stärkas.

Petra fortsatte att berätta om vad hon hade gjort i stan och att hon faktiskt till sin egen förvåning hade saknat ön efter någon dag när hon tröttnat på att festa dygnet runt. Hon hade varit förvånad över att hon kände så eftersom hon i vanliga fall brukade vara en av dem som var mest pepp att dra någon stans och festa. Nu hade hon mest druckit för att slippa tänka och inte blivit på bättre humör av alkoholen utan snarare tvärtom.
“Nej jag kom fram till att jag faktiskt trivdes med att vara här ute på ön, även om jag hela tiden ville härifrån när jag var här. Konstigt va?”
“Nja, de flesta brukar sakna ön när de åker härifrån.” sa jag.
“Ska du inte ringa Elsa och berätta att du är tillbaka?” frågade Tommy.
“Jo, det ska jag nog göra.” sa Petra och suckade. “Hon kommer att vara förbannad på mig. Jag lovade henne att inte sticka när vi åkte ut hit. Hon är så orolig för mig, men det är lugnt. Jag tänker inte ta livet av mig igen.”
“Hon har nog rätt att vara förbannad också skulle jag tycka.” sa jag tyst.
“Jo, det har hon. Ska gå ut och ringa. Kommer tillbaka sen om det är lugnt?”
“Självklart.” sa jag och reste mig upp för att gå och hitta några kläder att ha på mig. Kändes genant att sitta där och inte vara ordentligt påklädd.

Petra klättrade ner för fönstret och vi kunde höra när hon försökte lugna ner Elsa som tydligen var väldigt upprörd i telefonen. Det kunde jag förstå. Sedan började både jag och Tommy skratta när hon berättade hur chockad hon var när hon hade klättrat upp i mitt rum och hittat oss båda i sängen.
“Tja, det är ju alltid roligt att förvåna folk.” sa Tommy och gav mig en kyss innan han gick ner för trappan för att äta frukost. Själv satte jag mig på sängen och funderade lite på hur alla skulle reagera nu när Petra var tillbaka, och om hon skulle fortsätta att bete sig på ett normalt sätt eller om hon skulle återgå till att vara den bitch som jag sett under hela tiden hon varit här. Petra hade gått för långt bort från fönstret för att jag skulle kunna höra vad hon sa så jag ställde mig och kollade ut över gården. Nu hade Elsas mormor fått syn på henne och attackerade henne med kramar och drog henne med sid in i huset, troligen för att bjuda på frukost och fråga ut henne om var hon varit. När jag kom ner till köket så satt alla och diskuterade vad som hade hänt Petra inne i stan och jag kände mig glad att jag sluppit vara med och förklara. Mamma reste sig efter en stund upp och gick in i grannhuset, jag gissade att det var för att säga förlåt till Petra för att hon inte trott på henne.

Mormor väntade en stund och gick sedan efter henne och morfar försvann ut i trädgården med lillasyrran. Plötsligt kände jag mig blyg för Tommy som satt mittemot mig vid bordet och drack på sitt te. Jag hade sovit med honom, flera nätter och nu var det fler än vi som visste om det. Då blev det mer än något som bara råkade ske, då blev det något som skulle vara något inför andra människor. Jag funderade på vad Elsa skulle säga, om hon skulle nämna det överhuvudtaget eller om hon skulle ignorera det. Jag undrade när de skulle komma tillbaka och hoppades att det skulle vara snart. Jag kände mig fortfarande obekväm med Petra även om hon i alla fall för tillfället hade ändrats totalt. Jag undrade vad Tommy tänkte på där han satt mittemot mig och tittade ut genom fönstret. Tänkte han något på hur vi legat nära varandra hela natten och bara hållit om varandra. Jag hoppades att han gjorde det, för det gjorde i alla fall jag. Helst skulle jag vilja ligga i sängen hela tiden och bara hålla om honom. Inte prata om någonting utan bara för en stund känna mig helt trygg i vem jag var och slippa oroa mig för vad jag sa eller gjorde. Även om jag kände mig hyfsat trygg där vi satt tysta vid frukostbordet så kunde jag aldrig sluta tänka på vad han kanske satt och tänkte om mig.
“Vet du vad?” sa han och avbröt mina tankar.
“Nej vadå?”
“Jag är jätteglad att jag träffade dig.”
Jag kom inte på något att svara utan log bara stor åt honom. Han kanske satt och tänkte på mig. Han kanske faktiskt gjorde det.

Ute i trädgården träffade vi på Petra som berättade att Elsa skulle komma tillbaka med sin morbror på kvällen samma dag medans mamman skulle stanna kvar inne i stan. Hon hade tröttnat på ön och ville inte åka tillbaka nu när hon ändå var inne i stan. Dessutom var det ju bara en vecka kvar av sommarlovet så det spelade inte så stor roll tyckte hon. Elsa kunde gott klara sig själv med sin morbror och morföräldrar. Personligen trodde jag nog att Elsa kunde klara sig även bättre utan sin mamma som bara verkade ställa till bråk och dricka lite för mycket. Inte så pass mycket att hon kunde anses som alkoholiserad, men tillräckligt mycket för att hon och hennes dotter skulle må dåligt av det. Jag kom på att jag inte hade någon aning om Elsa hade kontakt med sin pappa över huvudtaget eller om han ens var i livet. Hon hade i varje fall aldrig nämnt honom. Jag bestämde mig för att jag borde fråga när hon kom tillbaka ut till ön.

Tommys mobil ringde och så fort han hade svarat gick han en bit ifrån oss så att vi inte skulle höra vad han sa. Så då satt jag där själv med Petra och kände mig med ens jätteful och jätteblek. Hon hade den effekten på mig, hur mycket jag än försökte förmå mig själv att inte jämföra mig med henne så gick det inte. Inte för att hon var överdrivet snygg eller något sådant, hon hade bara en väldigt mycket större dos självförtroende. Fast egentligen var jag inte säker på det, det var nog snarare så att hon hade dåligt självförtroende men låtsades att hon hade bra, men vad visste jag. Jag kände henne knappt.
“Vad tänker du på?” frågade hon plötsligt och jag visste inte vad jag skulle svara.
“Jag tänker på om du har bra eller dåligt självförtroende.” sa jag till min egen förvåning. Inte hade jag tänkt att delge henne mina tankar.
“Haha va?” sa hon förvånat och skrattade åt mig men tystnade efter en stund. “Fast det var nog egentligen en ganska bra fråga. Jag tror inte jag vet svaret tyvärr, fast jag tror att jag försöker inbilla mig själv att jag har bra självförtroende men egentligen är det nog dåligt eftersom jag hela tiden måste bevisa för andra att jag har bra självkänsla.” sa hon tankfullt. Jag visste inte vad jag skulle svara, kunde Petra prata sådär. Kunde Petra som jag irriterar mig på hela sommaren faktiskt föra ett vettigt resonemang? Tydligen, och det gjorde mig väldigt glad. Tommy kom gående tillbaka och Petra verkade sluta sig inom sitt skal igen och tittade nyfiket på honom.
“Vad va det för hemligt samtal?” sa hon och blinkade åt honom.
“Tja, eftersom det var hemligt så tänker jag inte tala om det för dig.” sa Tommy kort och satte sig bredvid mig.
“Men, jag skojade ju bara.” sa Petra trumpet.
“Jo jag förstod det, men det var tyvärr hemligt på riktigt.”
“Men, vadå nu blir jag ju nyfiken.”
“Ja men lyssna på mig, jag tänker inte berätta vad det handlade om.”
“Jaja, ta det lugnt. Skojade bara.” sa Petra och log plötsligt helt normalt och vänligt mot honom. Jag hängde inte med längre. Var hon tvungen att skifta som om hon var två helt olika personer? Hon kunde väl hålla sig till att vara en person? Jag orkade inte sitta kvar längre utan mumlade något om toa och klättrade upp för stegen till mitt rum. Där satte jag mig på soffan med en kudde i famnen och försökte rensa mina tankar. Jag kunde höra Tommy och Petras röster från trädgården, men inte vad de sa. Trots att det var jag som hade lämnat dem ensamma så kände jag mig plötsligt avundsjuk på att Tommy stod kvar där nere och pratade med Petra istället för att komma upp och prata med mig. Men självklart gjorde han inte det, han trodde ju att jag var på toa och skulle komma tillbaka ut sedan. Skulle jag det?

När det var dags att åka och möta Elsa vid båten så rullade vi fram flakmoppen och skumpade iväg. Jag blev väldigt glad när Tommy satte sig bakom mig istället för att sitta vid Petra på flaket. Självklart insåg jag att jag betedde mig som en barnunge. Det var ju bara löjligt att tänka på var han satte sig hela tiden. Självklart fick han sitta var han ville, att han satte sig bredvid någon annan betydde ju inte att han tyckte mindre om mig. Vi åkte under tystnad ner till hamnen och när vi kom fram så ställde sig Petra en bit ifrån och rökte. Efter en stund gick jag fram till och frågade henne om hon var nervös.
“Ja, jag är skitnervös. Betedde mig ju som en jäkla barnrumpa som åkte härifrån och trodde att allt skulle bli bra. Elsa kommer va så jäkla sur på mig. Jag har aldrig gjort något sådant här mot henne tidigare.” Kom inte på något bra att säga till svar så stod där tyst bredvid henne en stund. Vi såg hur båten dök upp bakom udden till den lilla ön som låg utanför hamninloppet till den skyddade viken där hamnen låg. Det var ganska många som stod och väntade på båten. Många med packning som troligen skulle återvända efter semestern på ön. Återvända till vardagen, jobbet och skolan. Hämtningar på dagis och skola, skjutsa barnen hit och dit till olika aktiviteter. Jobba halva nätterna med en skoluppsats som aldrig vill bli klar. Kliva upp tidigt på morgonen för att pallra sig iväg till jobbet eller skolan, den biten tyckte jag allra sämst om. Avskyr att gå upp tidigt, jag fungerar inte då. Kroppen helt enkelt vägrar.

Elsa nästan sprang av båten och attackerade Petra med kramar.
“Din jäkla idiot” svor hon samtidigt som hon kramade henne hårt. “Fattar du inte vad orolig jag varit?”
“Förlåt, förlåt.” var det enda Petra sa och jag såg helt plötsligt ytterligare en sida av henne. En sårbar människa som var uppriktigt ledsen. Men den sårbara Petra försvann snabbt och ersattes av en neutral en som föreslog att vi skulle åka hemåt.

Senare den kvällen så träffade jag på Elsa i trädgården när jag gick för att hämta in hängmattan som mamma glömt ute. Hon envisades med att ta in den varje kväll, annars tyckte hon att de blev äckliga så snabbt. Elsa satt i hammocken och såg fundersam ut.
“Hej.” sa jag tyst när jag kommit fram till hammocken.
“Hej, lust att sätta dig en stund?”
“Hur är det att vara tillbaka på ön?”
“Skönt, förstår nu faktiskt hur du kan åka hit varje sommar. Har redan bestämt att jag ska åka hit nästa sommar.”
“Har du?” sa jag och kände mig glad.
“Japp det har jag, så du kan ju glömma att få lugna somras framöver.” sa hon och flinade åt mig.
“Tja, jag har väl vant mig efter den här sommaren.” sa jag och skrattade.
“Så, ljuger Petra eller är det sant om dig och Tommy?” frågade hon en stund senare.
“Jag antar att det är sant.” sa jag tveksamt. Var vi tillsammans? Hur visste man om man var tillsammans med någon? Jag visste att han tyckte om mig, men inte tusan visste jag om vi var tillsammans.
“Antar? Vet du inte om Petra hittade er hånglandes i sängen?”
“Jo det vet jag.” sa jag och skrattade det.
“Ha! Jag visste det, jag visste det hela tiden. Det har synts på er att ni gilla varandra.”
“Har det?” sa jag förvånat. Hade det synts på honom? Varför hade då inte jag upptäckt det?
“Klart det har, jag är väl inte blind heller.”
“Nej uppenbarligen inte.”

När jag kom upp till mitt rum igen så satt Tommy i soffan och spelade finns i sjön med varandra. “Hej, rädda oss. Vill du vara med? Det är ju omöjligt att spela finns i sjön på två pers.”
“Omöjligt är det väl inte?”
“Omöjligt att få det de minsta spännande i alla fall.”
“Går finns i sjön att få spännande?”
“Men vad dum du är.” sa lillasyrran och slängde en kudde på mig. “Bara för det så måste du vara med och spela kort.”
“Jaja, får jag ta några kort från sjön eller?”
“Kan du väl, om du inte tar de korten jag vill ha.”
“Jag ska försöka.”

När lillasyrran somnat i soffan bar jag ner henne till sin säng och när jag kom upp igen så hade Tommy krupit ner i sängen och låg och läste. Tyst kröp jag ner bredvid honom och tog upp min bok jag också.
“Tror du Petra har förändrats något?” frågade han efter en stund.
“Jag vet inte, ibland tror jag det. Men sen blir hon som vanligt igen.”
“Jo jag tycker det jag också. Hon och Elsa har tydligen känt varandra sedan de var jättesmå och alltid haft en komplicerad relation.”
“Ja det är lätt att förstå att en relation med Petra kan bli komplicerad. Hon verkar vara en komplicerad människa som är svår att komma nära. Troligen för att hon inte vill släppa någon för nära.”
“Det har du nog rätt i.” sa han fundersamt. “Vill du veta vem som ringde förut?”
“Var inte det hemligt?”
“För Petra ja, inte för dig.”
“Vem var det då?”
“Det var från polisen, jag har kallats till förhör i övermorgon.”
“Okej.”
“De sa också att jag skulle ta med mig er som kunde fungera som alibi.”
“Okej, då gör vi det.” sa jag och log mot honom. Egentligen kunde jag inte förstå det här, här låg jag bredvid en kille som begått brott flera gånger och jag kände mig hur trygg som helst. Men varför skulle jag inte göra det. Han var ingen farlig person.
“Tack, känns jätteskönt att ni följer med ska du veta.”
“Morfar sa att han bestämt sig för att följa med också.”
“Så snällt.” sa han och gav mig en puss på pannan.

Jag vaknade av att det knackade på fönstret och efter en stund hoppade Elsa in genom fönstret.
“God eftermiddag sömntuta.” tjoade hon och slog sig ner på sängkanten.
“Erhm, god morgon.” mumlade jag och försökte gnugga sömnen ur ögonen. Tommy hade som vanligt gått upp många timmar före mig och kom nu in genom dörren.
“Attans, du hann före.” sa han och flinade åt Elsa.
“Japp, det gjorde jag.” sa hon och flinade tillbaka. “Hur kan du ligga och sova bort hela dagen?” sa hon och vände sig till mig.
“Inte så svårt, det är ju skönt att sova.” sa jag och satte mig upp i sängen.
“Men du missar ju typ hela dagen.”
“Jag är van.” sa jag och fångade en t-shirt som Tommy kastade till mig. Jag la märke till att han hade en av mina t-shirtar på sig. “Slut på egna?”
“Japp, och du hade ju så många rena så jag tyckte inte det gjorde något.” sa han och slog sig ner i soffan.
“Nej det är helt okej.” sa jag och betraktade honom. T-shirten som hängde väldigt löst på mig satt nästan lite tight på honom. Vi var verkligen helt olika byggda. Vad såg han hos mig som var så grå och tråkig jämfört med honom. Det skramlade till vid fönstret igen och Petra stack in huvudet. “Fan vad ni hänger här uppe hela tiden.” sa hon som hälsning och klättrade in och satte sig bredvid Tommy i soffan. Till allas förvåning så satt hon kvar där och var helt tyst. Hon brukade aldrig vara tyst och jag kände mig plötsligt obekväm i rummet där alla satt tysta så drog på mig t-shirten och gick in på toaletten. Där stod jag en lång stund och tittade mig själv i spegeln. Jag såg ju faktiskt precis likadan ut som innan jag kom till ön, om inte lite mer färg och lite blekare hår. Ögonen var tråkigt grå som vanligt och resten av ansiktet lika anonymt och trist som alltid. Men ändå var det någon skillnad, jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Kanske var det en liten gnutta självförtroende som syntes, kanske var det till och med så att man kunde se antydan till ett leende och lite lycklighet. Någonting var det i varje fall, någon ting som gjorde att det gråa tråkiga jag inte kändes lika grå och tråkig som vanligt

Petra fortsatte att vara tyst under dagen och vi visste inte hur vi skulle reagerar. Ibland tyckte jag att det var skönt att hon var tyst. Hon svarade åtminstone på tilltal men verkade väldigt tankspridd och fundersam.
“Vet ni vad jag har bestämt mig för?” sa hon plötsligt när vi alla satt och åt lunch.
“Nej vadå?” sa Elsa som uppenbart var lättad över att Petra pratade igen.
“Att jag ska flytta hemifrån.”
“Va?” sa Elsa förvånat.
“Japp, jag ska skaffa mig ett jobb. Hoppa av gymnasiet och flytta hemifrån. Kan ändå inte plugga när jag hela tiden bråkar med min fosterfamilj.”
“Och det har du suttit och funderat på hela dagen?” sa Elsa.
“Japp, ovanligt va?”
“Ja, hyfsat ovanligt om jag ska vara ärlig.” sa Elsa och flinade.
“Jaja, men i alla fall. Vad tror du?”
“Vad jag tror, jag tror att det är idiotiskt att hoppa av skolan. Men du har rätt som du säger, du kommer aldrig att ha energi nog att sköta den om du ska ägna all din vakna tid åt att bråka med Anders och Tova.”
“Mina fosterföräldrar heter så.” sa Petra och vände sig till oss. “Vad tror ni?”
“Oj, jag har ingen aning. Jag vet ju inte alls hur du har det hemma. Men är det som du säger så låter det vettigt.”
“Kanske kan du slutföra utbildningen senare?” mumlade jag tyst.
“Jo, jag tänkte typ det. Att när jag har så att jag kan koncentrera mig igen så läser jag upp de kurserna jag saknar. Alltså typ alla.”
“Det blir jobbigt.”
“Ja, men jag kommer ändå inte klara de nu. Plus att jag inte står ut med att bo hos Tova och Anders. De bråkar bara med mig, och jag med dem.”

Det var nu fem dagar kvar på sommarlovet och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagerar. Jag vill verkligen inte åka härifrån, in till verkligheten igen, dessutom gissade jag att det skulle bli svårt att hålla kontakten med dem. Varför skulle de vilja ha kontakt med mig, jag var ju bara en som de råkat hamna på samma ö och tomt som under sommarlovet. Mest orolig var jag för hur relationen med Tommy skulle fortsätta, vi bodde inte så långt ifrån varandra i och med att han skulle flytta till sin mormor men han umgicks ju trots allt med alla tuffingar i stan och skulle väl snart tröttna på lilla mig.

En kväll låg vi i sängen och pratade om att lovet snart var slut.
“Alltså, du anar inte hur mycket jag har förändrats sedan jag kom hit till ön.”
“Nej, jag vet ju inte hur du var innan du kom hit. Men jag kan ju gissa.”
“Nej du kan nog inte föreställa dig, fast vet jag. Du kanske är en kriminell jävel du med, fast du ser så snäll ut.”
“Ser jag snäll ut?”
“Ja, inte ser du ut som om du ska hoppa på någon i alla fall.”
“Jag ser alltså mesig ut.”
“Nej, va fan. Man kan väl se snäll ut utan att vara mesig.”
“Nja.”
“Klart man kan.” sa Tommy och kastade en kudde på mig, vilket urartade i ett kuddkrig. När vi lugnat ner oss igen så frågade Tommy tyst om jag trodde att vi kunde fortsätta ses även när vi kommit hem till fastlandet.
“Jag hade hoppats på det.” sa jag som vanligt ännu tystare.
“Menar du det?” sa Tommy och såg glad ut.
“Självklart, varför skulle jag inte?”
“Jag vet inte, du kanske glömmer bort mig när vi kommer tillbaka i vardagen igen.”
“Knäppskalle.” sa jag och dängde kudden i ansiktet på honom igen. “Klart jag inte glömmer bort dig.” Jag kunde inte förstå att han tänkte på samma saker som mig, det var ju jag som skulle oroa mig. Han behövde ju inte oroa sig, jag hade ju inga kompisar eller att någon att umgås med hemma. Hur skulle jag då kunna glömma bort honom?

Vi ägnade de sista dagarna med att försöka låtsas som om att det inte var dags att åka hem snart. Vi badade, spelade krocket med lillasyrran, försökte lista ut om Petra blivit vettigare på riktigt eller om det bara var en övergående fas. När vi åkte ner i hamnen så såg vi att det inte var många som kom till ön, däremot var det många som packat ihop sommarstugan och var på väg hem till fastlandet igen. Jag kände igen de flesta och många vinkade hejdå till mig trots att jag aldrig hade pratat med dem. “Känner du alla på den här ön?” sa Tommy där han stod och mumsade på sin Cornetto jordgubb.
“Nej, men jag känner igen de som är här varje år.”
“Tänkte jag inte på, men din mormor och morfar bor här året om va?”
“Japp, härligt för dem va?”
“Ja verkligen perfekt ställe att bo på när man blir äldre.”
“Jag skulle kunna bo så redan nu.”
“Det gissar jag att du skulle kunna. Men du, kan vi inte åka ut hit någon gång nu under hösten?”
“Klart vi kan” sa jag och log stort.