Om någon hade sett vad som utspelade sig i trapphuset på Kalbergsgatan 4 den där eftermiddagen så skulle de gissat på att pojken och flickan kände varandra. Att det var något internt bråk som lett fram till allt detta. Detta att flickan låg på golvet med en pöl av blod omkring sig, en pöl som blev större och större. Detta att pojken lugnt tittade på flickan en stund och sedan vände sig om och gick ut. Nu blir farfar glad mumlade pojken precis innan dörren stängdes bakom honom.

För att förstå allt detta, just den här historien måste man börja från början. Men finns det någon början. Ska men börja när aporna blev till människor. Nej det kan man ju inte göra. Ska man börja när pojkens farfar 50 år tidigare köpte en gammal pistol?
Eller ska man kanske börja när pojken föds och döps till Karl- Magnus. Ska man sitta en stund och skratta åt de dumma föräldrarna som kan döpa ett barn till något sådant på 90 talet. Nej det ska man inte så vi börjar här och nu. Fast vi hoppar bak en månad. Eftersom det var precis en månad sedan som pojkens farfar dog. Av hjärtsvikt sa man. Somliga sa av hjärtesorg. Pojken sa ingenting. Han var stum. Eller kanske inte ingen visste. I alla fall fick han en gammal skolåda i arv från sin Farfar. Det stod hans namn på den så ingen hade tittat i den. Hade de gjort det så hade de kanske sett att där låg en pistol. Då hade de troligtvis tagit bort pistolen och gett honom resten av innehållet. Några frimärken och ett skärp med ormar på.

Men nu gjorde de inte det utan pojken fick hela lådan. Han öppnade den och såg pistolen. Han tog upp den vägde den i handen. Den var vacker. Han gillade tyngden av den i sin hand. Då såg han också att den var laddad. Men med bara ett skott. Han funderade på om hans farfar lämnat bara ett skott så att han kunde ta livet av sig om han ville. Men nej det trodde han inte. Så han bestämde sig att han måste skjuta någon annan. Men vem? Han ville inte skjuta någon i familjen trots att de inte såg honom. Trots att han hatade dem för att dom hatade honom. Nej det skulle vara någon annan. Men vem? Han slog på radion medan han tänkte. Han brukade göra det när han inte visste vad han skulle göra. Det fick hans tankar att klarna, att lyssna på de där idioterna som trodde de var något. Nu hördes en käck kvinnoröst som skulle kungöra vem som hade vunnit någon fånig liten t-shirt. Anja Alexius från… och till pojkens förvåning så nämnde hon staden där han bodde. Hon skulle få kulan. Anja Alexius skulle få kulan.

Nästa dag slog han upp hennes namn i telefonkatalogen. Det fanns tre stycken Alexius. Alla boende på samma adress så han gissade att hon bodde där också. Han tog bussen till Kalbergsgatan och satte sig att vänta. Tillslut kom hon och han visste med ens att det var hon. Hon såg ut att vara lika gammal som han själv. Ungefär, och hon svarade Anja när hennes telefon så lägligt ringde precis när hon gick förbi. Han såg det här som ett tecken från gud. Att hon var den rätta. Den rätta att få kulan.

Sedan började en arbetsam period för honom. Han bestämde sig för att lära sig allt om henne. Med sin mobil fotograferade han henne, han hade hundratals med bilder på sin dator med henne. I helbild, halvbild, i profil, uppifrån, bakifrån. Han kunde sitta och se på dem i timmar och njuta. Njuta av hennes vackra ansikte. Han kunde hennes ansikte utan och innan. Såg när hon fick en ny finne. Såg när hon pudrat över dem. Det värsta han visste var att se henne kyssas. Hon hade en pojkvän till hans stora förtretelse. En stor och ful pojkvän med blekt hår och finnig panna. Men hon verkade älska honom. Han raderade alltid bilderna när pojkvännen kom med. Han var bara i vägen. Förstörde de vackraste bilderna på hennes rena skönhet. Han blev som besatt. Han visste i princip allt om henne. Han visste vilken som var hennes favorit färg. Han visste att hon hade fobi för ormar. Han visste att hon hade haft sex första gången när hon var 15. Han visste vem hennes brevvän var. Han hade läst hennes mejl. Han visste allt. Mer än hon själv.

Efter en period märkte han att hon började bli mer och mer nervös. Hon kände sig förfölj. Kollade sig ofta över axeln. För ofta för att det skulle vara normalt. Så han bestämde att på luciadagen skulle det ske. Då skulle det ske. Han visste att hon skulle vara ensam hemma och att hennes fula äckliga pojkvän skulle komma vid 4 och hämta henne till någon fest.

Han duschade noga innan han gick till Kalberggatan 4. Kammade sig satte på sig lite extra snygga kläder. Dagen till ära satte han på sig sin farfars gamla skärp med ormar på. Men hans föräldrar såg honom inte när han gick. Ingen såg honom. Ingen lade märket till honom förutom en liten vit katt han höll på att trampa på där den satt och solade på trottoaren. Men katten skulle inte skvallra. Ingen skulle skvallra. Han klev in igenom porten och gick upp de två trapporna. Man ska inte vara lat och ta hissen tänkte han och visslade lite för sig själv där han gick med händerna i fickorna. Den ena handen om kolven på pistolen. Väl framme ringde han på. Hörde stegen närma sig dörren där inne. Hörde hur låset vreds om. Kunde nästan känna hennes närhet. Hon öppnade sakta dörren och tittade undrande på honom där han stod alldeles tyst. Då tog han fram pistolen han gömt bakom ryggen log och satte den vid hennes tinning. Och tryckte av.