Jag ser när du kommer ridande på din stolta hingst.
Du tittar på mig och ler ett leende ämnta för mej, enbart mej.
Du rider mot mej, gallopperar nu.
Armarna dina är sträckta mot mej.
Mitt hjärta vågar då smälta för din blick, då jag ser att du är som jag.
Vi är inte som dem andra ty vi vet vad som är meningen med detta livet.
Vi passar ihop, vi är det perfekta paret. Vi är som Romeo&Julia, Tristan&Isolde.
Denna gången ska allt bli annorlunda, denna gången ska jag våga ge mej hän. Tro på kärleken. Tro på oss.
Jag lyfter mina armar så att du ska kunna lyfta upp mej på din häst, ta mej till din upphöjda plats.
Du rider snabbare nu.
Hingstens hovar slår snabbt mot marken. Mitt hjärta är inte sen att haka på kapplöpningen. Dunk-dunk, dunk-dunk.
Du närmar dej. Snabbt, snabbt,snabbt.................. förbi mej??

Jag står fortfarande kvar sen du ridit förbi mej och lyft upp flickan som ditt leende verkligen var ämnat för.
Såg du inte att hon inte var som vi?
Såg du inte att jag var beredd att göra allt för dej?
Ännu en gång var jag redo att ge bort mitt hjärta och ännu en gång fick jag det krossat.
Jag vet att det inta var ditt fel.
Dumma mej! Hur kunde jag tro att jag, den fulaste varelsen på jorden skulla kunna ha en chans att få dej, Kungen Av Allt Och Lite Till?
Dumma mej! Varför lät jag mitt hjärta smälta för dina ögon?
Dumma, dumma mej! Vilken kliché!
På tio minuter gick mitt liv från omedveten ensamhet till medveten ensamhet. Jädrars vilken skillnad!