"Minns du" säger jag till min hustru, där hon ligger i sin säng på Hemmet.
"Minns du: kulingen, mörkret, regnet. De stora vågorna där utanför Rödby."
"Minns du, när du tog dig upp på däck, slet ner vårt försegel och beslog det. Minns du att det nästan var en bragd. Och att du log sen, när du kom ner till mig, där jag stod till rors med vädret i ansiktet?"

Jag betraktar henne nu där på Hemmet. Efter mina ord.
Och, jo, jag ser att hon minns. Där bakom ögonlocken.
Och jag känner hur en hjältinna kramar min hand.