Aldrig bott såhär oerhört högt! På trettionde våningen i Berlin ligger vi, med alla byggnader under oss. Bara TV-tornet blickar ned hit. Hisnande coolt!

Trodde rummet skulle ligga på tredje våningen... tills det gick upp mig vad 3004 betyder. Tänkte burit resväskan uppför trapporna som vanligt, men är hänvisad till hissen.

Portieren fick skrattande förklara att bara nedför får man ta trappor - uppför är branddörrarna stängda. Precis som i Wien, fast vi blott bodde på femte våningen där.

Rekordet låg fordom på sjuttonde våningen för min del, på ett hotell i Valencia, lika överraskande då som nu.

Min latenta klaustrofobi kunde ha trängt fram på riktigt, när inga tecken på rörelse syntes i metallkorgen, varken knapplys eller räkneverk.

Dörrarna öppnades plötsligt på tolfte våningen, varifrån några skulle vidare uppåt vår 30 märkligt nog, av 37 möjliga. Fast sen funkade hiss och allt tipptopp, trots tusen gäster som skall ned till frukost och upp ånyo.

Dessutom hann min älskling åka före, i jakt på vår toalett, i samma tro att det var tredje våningen som hägrade, medan jag kollade upp trapptillgången.

Ifall isoleringscellen skulle ha blivit en realitet, om jag hade behövt dela den med två äldre damer minst lika bortkomna som jag inför teknologins infrastruktur...

...istället för att åtminstone få krama om min älskling därinne - då hade katastrofkänslan varit total.

Vi åker ned utan problem, känner bara kittlande suget i magen. Tar en småmysig, mulen promenad till Brandenburgers hästskulptur och tillbaka, äter goda stekta nudlar på vietnamesisk restaurang, och pratar förtroendefullt om gamla ödsligare trakter.

Tydligen har vi hamnat på näst största hotellet i hela Tyskland, med hemskt små kuddar och minimala nattduksbord.

Toalettstolen har de placerat i eget bås separerat från duschen, precis som i Wien, medan tvättstället huserar mitt i hallen här.

Långt därnere på marken syns några ungdomar sparka en fotboll mellan sig, längs centrala gatunätet i den stiligt upplysta midnatten.