hans intryckta tumme följde fårorna
upp och ner
längs linjerna i hans morrande hand
sprickor och kaffesump
allt det som hade fört honom hit
fanns här
på ett klistrigt dansgolv under en fallfärdig himmel

under discokulan vinglande han
likt en molekylär katastrof
desorienterad av flimrande ljuspilar
han tyckte sig se öppet hav långt över horisonten

han var sju år gammal
i hans öra viskade en flicka
du kommer få ett långt liv
hennes tumme mjuk i hans öppna hand
vad skulle han nu med det liv som en gång lovats
allting föll ned runt omkring honom
fragmenten slogs i itu

detta bröllop stank av migrän
varför glädjen skuttade
som pinnsmala älvor i deras vida blickar
var i hans förstånd overkligt
okänt

de begrep inte varför
han inte var som dem
en tjoande kulspruta
en gladlynt narr


han ville springa därifrån
lämna allt och bli fri en gång för alla
hyenor och gamar och isvindar
bakom händernas skamlösa kupor smög orden
han var en patetisk man i periferin
en enfaldig fluga fast i ett slutet rum

alla här andades den rena luften
krispig perfektion vid 18:e hålet
monolitisk självklarhet
uppkörd i deras exemplariska rövhål
och barnen lekte
de skrattade som blommor runt trädens tjocka stammar
proppade med sagolika förväntningar
disneyprinsessor på bäddar av heroin
redan mätta av vägen de ännu inte vandrat

han snubblade över stolar
ned på lackerat golv
ska du inte ta det lite lugnt
sätta dig i soffan
kanske är det bäst om du går
KANSKE ÄR DET BÄST
som nässlor i hans klarvakna sinne
deras lönlösa munnar formade värdelösa ord
han önskade
en värld utan spår utan vägar utan förväntningar
han lämnade deras pudrade cornflakespaket
bort från deras inhägnade fantasi

månen frågade honom
vart ska du gå
dit ingen väg leder