han byggde en värld av järn och salt

två rena varelser fick vandra där

de visste inget om lögn eller död

bara vind genom tomma fält

mitt i världen stod ett träd av glas

frukter som glödde i mörkret

han sade:

”allt är ert

men inte det där.”

ingen förklaring

bara ett förbud

så de smakade ändå

och världen sprack upp

de såg att eld kan värma och förstöra

att kärlek kan både läka och bryta sönder

de blev medvetna

inte onda

bara vakna

han blev rasande

stormar dränkte städer

sjukdomar fyllde blodet

generationer dog medan himlen såg på

sedan sade han:

”se vad ni gjort.”

som om inte hans händer skapat allt

som om inte trädet stod där han själv planterat det

långt senare skickade han sin son

som sade:

”jag och skaparen är samma eld.”

han dog inför människorna

men inget förändrades

krigen fortsatte

barn föddes i hunger

människor bad mot tomma skyar

och berättelsen fortsätter än

utan slut

utan svar