Orden driver förbi
som vrakgods efter en storm

Jag vadar ut
i ett träsk av bokstäver
och kommer upp
med tomma händer

Meningarna står redan färdiga
längs vägkanten
de sträcker upp tummen
vill följa med
men jag kör vidare

Historierna har väntat länge
de sitter hopsjunkna
på bänkarna i bröstet
och samlar damm

Fingrarna vet vad de ska göra
de tvekar bara
när blicken kommer ikapp

Det är märkligt
hur mycket som aldrig blir sagt
inte för att orden saknas
utan för att modet gör det

Mitt språk är mitt eget
oslipat och envist

Det är inte orden som stoppar mig
bara rädslan
för vad som händer
när de får komma ut