När nu sommarbrisen
leker runt i träden
där strax ovan
Blåbärsbäckens fall,
det går en viskning
över myrarna
som inom mig skapar
ett egendomligt kall.

Jag ryser av en saknad
där i kvällen,
här som mina förfäder
en gång har gått.
Inget har någonsin
berört mig så
som denna märkliga
känsla jag nu fått.

Så där jag nu sitter
på verandan
och ser hur träden
speglar sig i dammen,
då hör jag plötsligt
röster ifrån förr,
just där deras namn
en gång ristats in i stammen.

Ja, det är en vacker
måndagskväll i maj,
just när en sommar
tar fart som allra bäst.
Så när snart solen
sakta sänker sig,
bjuds jag av mina förfäder
till somrig fest.

De kliver fram ur
skuggorna från träden,
med kläder färgade
av tidens gråa damm.
Och genom dimman
över mossens mjuka gung
skrider en tyst
och sällsam skara fram.

De nickar glatt
och visar mig en plats,
där elden sprakar
och där minnen väcks till liv.
Vi delar tystnaden
och nattens djupa lugn,
i ett tillstånd fritt
från tid och världsligt kiv.

När morgonglöden
sedan väcker skogen,
och daggens droppar
glimmar på ett blad,
är verandan tom,
men själen har fått ro,
och jag kan somna
tacksam, lugn och glad.

Copyright © AndLou