Hör mitt eko genom landskapet, en lågmäld betraktelse över allt det vackra, som andas och gror. Det är en hymn till skogarnas djupa tystnad och ängarnas öppna famn, till varje glänta där existensen, i sin renaste form, har slagit rot.

Snart skall solens första trevande strålar återbörda värmen till den karga klippan vid havet. Ur det mötet, mellan uråldrig sten och flyktigt ljus, föds en ton. Den stiger, mjuk och bärande, som en ordlös visa till ett ursprung, en tacksamhet till moder jord och det som gav ... och ger oss liv.

Men min röst dröjer sig också kvar vid stenstadens labyrinter, för den som stannar upp och förmår lyssna. Jag betraktar detta förvirrade mänskliga landskap, där kommersens torg sjuder av rastlös strävan. Här, under gatlyktornas sken, flätas öden samman.

Min sång söker sig till den gråhårige och till barnet, men allra mest till den som sitter kvar i skuggan av sin egen ensamhet. Till den som med blicken fäst i glasets botten söker dränka en sorg som vägrar sjunka, där erbjuder jag en ton av delad tyngd.

Det finns en helighet i det till synes obetydliga. Därför besjunger jag inte bara de storslagna vyerna, utan även det anspråkslösa gruset under våra fötter, de ljumma vindarnas flyktiga viskningar och skogsfågelns plötsliga, klara drill.

Vi rör oss mot en tid av blomstring, en kort sekund av sommarens berusande fröjder. Bredvid logdansen, där skratten ekar mot träväggarna, dricker vi oss otörstiga på själva livet, fångade i ett ögonblicks kollektiva glädjerus. Livet rymmer både den ton som bär och den sträng som brister.

När natten viker och en ny gryning vaknar, klär sig vardagen åter i sin dämpade, gråa skepnad. Det är då vi påminns om skörheten, om den sträng som en gång brast.

Min sång blir till en krans av innerliga ord till dem som burit timmarna, de som nött ut sina steg i sjukhusets salar och på fabriksgolvets hårda tiljor. Det är till dessa vardagens tysta hjältar som jag min kärlek binder.

Och mitt i all möda ryms livets eviga unga iver. Jag hör flickornas klara skratt och ser pojkarnas otåliga längtan efter beröring under den nya månens skära, redo att skänka sitt hjärta till en annan.

Genom både solens klarsyn och regnets tårar höjer jag min röst för de svaga, de förbisedda. Jag gör det med en stolthet som inget kräver, med ett ansikte vänt mot ljuset, färgat av ... regnbågens alla brutna nyanser.

Copyright © AndLou