För mig har det funnits två olika vägar ut. Antingen att luta sig mot psykiatrin, ta emot vården och medicinerna som följer. För att sedan därefter hamna i ett fysiskt, känslo och tankemässigt underläge. Oförmögen att leva aktivt, emotionellt levande och avtrubbad inför andras bemötande.

Det andra alternativet har inte heller varit helt gratis, ur att ge sig själv friheten och tillåtelse att tänka själv. Det att istället söka en klar, individuellt skapad bild av den egna kartan. Ett visionärt utkikstorn, där omvärlden må få se ut eller agera hur den vill, utan att känna sig lamslagen för det.

Jag kan inte med facit i handen veta huruvida något av det enligt etik och moral i slutändan var rätt eller fel, men min ursäkt var nog enbart att jag valde livet. Det som virvlar, tänker, känner, lever och älskar. Inte motsatsen.