Den 12:e juni år 1896 gick ett skepp under i en häftig storm. Elvira var skeppets  namn. alltsedan dess, år efter år. en timme blott tillåts skeppets osaliga andar. Att som spöken få vandra på de levandes jord. En timme blott dom får.

Tidigt en morgon, när solens första strålar kämpade för att vakna. Och natten ännu ej släppt sitt grepp.Låg världden försjunken i dunkel. Men där hav möter land, och dimmor blir till liv. Luften den darrade och havet kokade.Något stort var på gång, av sällan skådat slag. För nu ska det bli bröllop.Du aldrig skådat har.

Två själar vars hjärtan står i brand.

Skall nu av prästen för evigt förenas

till en.

Upp ur havets djup gästerna går sakta upp på land. Och fastän vattnet det rann, och kläderna hängde i trasor på deras magra kroppar. Dom skrattade och sjöng, av hjärtans lust. Sist upp var bruden själv.

Hon kom med sjögräs i sitt långa lockiga hår. klänningen var gjord av blå och gröna koraller. och vattnet det rann likt smält silver i havet ner.

när hon sakta trädde upp på land med kärestan sin.Och lika vacker var han,med en krans utav sjögräs uppå sin hjässa.stolt och glad, med ett leende på sina läppar. vandrade dom arm i arm upp på stranden. För ett bröllop är ett bröllop, som vi firar utav hjärtans lust. Både av levande och döda.