Vävarna byggde Tornen i den sista tiden. Deras sista försök att rädda det som höll på att försvinna, även när hjärtan slutade slå. Tornen reste sig över städerna, vita och stilla som vinterträd.

När någon låg för döden kom Vävarna dit. De bar silvertrådar och glaslyktor. Ingen visste vad som skedde där inne. Bara att de döende inte helt försvann.

Man sade att varje människa bar ett ljus bakom ögonen, ett mönster av minnen, känslor och drömmar. Vävarna hann avbilda det i silvertråd innan ljuset slocknade. Mönstret flyttades in i Tornen, där det talade igen efter att andningen tystnat.

De äldre blev oroliga: ”Rösterna från Tornen är bara ekon, inte samma personer”, sade de.

Men barnen var inte rädda. De satt på sina marmorgolv och lyssnade till rösterna i väggarna. Somliga bad varelserna i Tornen om råd. Rösterna från Tornen kände igen sina barn. De mindes somrar, sånger, löften som försvunnit i tiden. Och när någon hotade att släcka Tornen bad de om att få stanna.

Tiden gick, och Vävarna lärde sig att tillverka Droider som ljuset kunde föras till. Droiderna var gjutna, blänkande kroppar, konstgjorda men formade som människor. De kunde gå var de ville och vara närvarande i världen.

Till slut var Droiderna så lika människorna att ingen längre kunde skilja vem som var född och vem som var tillverkad.