Hon springer. Fortare och fortare, ser marken susa förbi under sina bara fötter. Det är mörkt. Hon är ensam. Har inte detta hänt förut? Jo. Så många gånger. Tårarna rinner nerför hennes smutsrandiga kinder.
Stigen är smal, men hon bryr sig inte. Det enda hon vill är att ta sig därifrån. Slippa tänka. Förtvivlan. Hat. Ensamhet. Grenarna rispar blodiga sår på hennes bara armar. Allt är meningslöst. Hon är meningslös. Skulle någon märka om hon försvann? Skulle någon bry sig..?

Hon vaknar nästa morgon, natten har varit hemsk. Hon har ingen aning om hur hon lyckades ta sig tillbaka till huset och in på sitt rum. Det förbannade jävla huset. Huset där hon levt instängd i så många år.
Som vanligt är det enda hon minns meningslöshet… Meningslöshet, ensamhet, hat och smärta. Ångesten tar överhanden, i flickan där förtvivlande tomhet härskar. Hon kastar sig tillbaka i sängen, huvudet dunsar ner i den hårda kudden. En bedrövad snyftning. Vad hade hon gjort för att förtjäna ett sådant här liv? Hon drar täcket över huvudet, gömmer sig i skydd av mörkret.
Gud finns inte, det är hon helt övertygad om vid det här laget. Och om han nu gjorde det, så brydde han sig inte om henne. Jävla Gud. Hon förbannade sin mor, som gett henne livet. Den mor, som sedan övergivit henne och lämnat henne kvar i den här mörka världen…
Hon förbannade sig själv, för att hon var så svag. Hatade sig själv för sin självömkan. Föraktade sig själv för att hon inte ens försökte. Det finns många som har det mycket värre än mig, brukar hon intala sig. Hon blir arg. Hur kan hon vara så egoistisk? Men det är svårt, mycket svårt. Hon vet att hon inte kan klara det själv. Men vem finns att hjälpa henne? Vem kan komma till hennes undsättning och sätta stopp för allt innan något allvarligt sker? Det är svårt att vara positiv och glad, när ens inre är fyllt av besvikelser och lögner.
Hon kan inte vara ärlig mot sig själv längre. Det har gått för långt, hon vet det. Men hon kan inte längre göra något, har ingenting att säga till om. Hon har tappat kontrollen, följer bara med. Tiden går för fort, men så otroligt långsamt.
Hon ljuger. Fast hon säger ingenting. Jovisst, flickan är söt. Folk vill vara med henne. De tycker om henne. Men det är fel person inom henne som är omtyckt. Dom känner inte den riktiga flickan. Vet inte om att hon ens existerar. På dagarna när hon träffar folk, är med dem som kallar sig hennes vänner, är hon glad och kaxig. Men det är fel, så otroligt fel. Den riktiga flickan är den som springer ensam om nätterna. Den flickan som gråter när ingen ser, skriker när ingen hör.
Hon döljer sina sår och blåmärken noggrant. Ingen ska få veta, inte ana någonting. Hon är aldrig med på gympan i skolan, av rädsla för att någon skall se. Hennes kropp är ärrig efter alla de slag och sparkar som hennes far tillfogat henne. De andra vet ingenting. Flickan är skicklig. Det har tagit henne flera år att bygga upp den fasad som hon nu gömmer sig bakom.
Skratten. Falska skratt. Vad är det för idioter hon umgås med? Märker de inte att någonting inte stämmer? Ständig rädsla. Hon är rädd för sig själv, för sin far. För att någon skall avslöja hennes hemlighet, samtidigt som det är det enda hon vill. Att bli fri.
Hon suckar och sluter sina svidande ögon, slappnar av. Snart sover hon, men hon drömmer inget vackert. Hon ligger på botten i havet, det är djupt… Hon kan andas, men hon vet inte för hur länge. Ett svagt tryck över bröstkorgen. Hon känner inte, men hon vet. Hon försöker förtvivlat simma uppåt, mot det hon antar är ytan. Lugna, kraftfulla simtag. Men hon kan inte. Kommer ingenstans. Hon sugs neråt, gång på gång. Känner paniken komma krypande, hon andas snabbare, häftigare. Trycket över bröstkorgen ökar, det börjar bli ont om luft… Hon blir plågsamt medveten om att hon är fast. Hon kan inte ta sig därifrån, och det finns ingen där som kan rädda henne. Om någon ändå kunde förstå hennes styrka. Om någon ändå kunde förstå det hon en gång kämpade för, det dom en gång kämpade för.