Äpplets skal känns strävt mot tungan och mina smaklökar är inte vana vid äpplets sura smak efter år på bröd och vatten. De fria vindarna renar mina lungor från mitt fängelses instängda, fuktiga luft och fyller mig åter med liv. Mitt liv, som egentligen är mitt fängelses fuktiga mörker med tanke på att det är där jag tillbringat största delen av det.
Jag undgick precis lågorna själv. De lågor jag kämpade så för att befria de dömda ifrån. Men männen vid makten har aldrig tyckt om rebeller och världen var inte redo för förändring.
Elden hade troligtvis värmt mig mer än mitt kalla, hårda jordgolv och troligtvis hade elden befriat mig tidigare än den tid jag avtjänat i mitt fängelse. Ty en dag var ett år och mina år en evighet. Hur som helst hade elden aldrig tagit mig tillbaka till solens varma strålar som kastar sitt sken över ängarnas gröna. Jag hade heller aldrig mer känt äpplets sura smak eller dess sträva skal mot tungan. Världen är vacker, trots sin grymhet, och trots de år jag levt långt ifrån den ångrar jag inte det jag gjorde.
Hade mina år än varit unga, mina ögon än skarpa och mina ben än kvicka hade jag försökt igen, för jag ger aldrig upp det jag tror på. Men tiden sätter sina spår, även tiden i fångenskap. Den stannade inte upp och väntade på mig även om värlen är kvar precis som jag lämnade den.
All min tid av mörker har även gjort mig sorgsen. En vis man sa en gång att den som aldrig känt glädje kan inte heller känna sorg. Men mitt liv var fullt av glädje tills domens bojor tyngde mina fötter och rep, med doft av hampa, kättrade mina handleder. Nu är jag tillbaka i frihetens glädje men jag uppfattar inte den nu, som då.
Jag tittar utan att se, lyssnar utan att höra och jag vet inte ens om jag sörjer. Ty världen är en konservativ tillställning, där männen skyller sina fel och brister på den alltför tillgivna kvinnan. Hon som förser honom med mat, njutning och söner utan att få någonting tillbaks. Den är kvar precis som när jag lämnade den och jag tvivlar på att någonting, någonsin kommer bli bättre.
Häxorna bränns än på bål och jag är bara en dumdristig kvinna som trodde hon kunde förändra något som var menat att förbli länge, länge till.