just när man lyckats med all möjlig ansträngningatt ta sig upp i från botten.
(och jag hatar det och vad det gör mot mig)

så blir man nedputt igen, och nu ligger man där och vet inte vad eller vem som kan hjälpa en.
(FINNS DET NÅGOT SOM HJÄLPER MOT SJÄLVHAT?).

och jag hatar distans och jag hatar mig själv för att jag låter alla andra få ta del av min tragiska sorg och självhat. För visst får jag vad jag förtjänar?
(VARFÖR TYCKER JAG DÅ ENS SYND OM MIG SJÄLV?)

och just när man inser hur bra man har det, då spricker hela idyllen och man önskar att man tidigare hade uppfattat vilken total lycka man upplevt.
(FÖR JUST NU GÖMMER SIG MIN LYCKA BAKOM HÖRNET OCH JAG NÅR DEN INTE)

nu skall jag frossa i självömkan för nu är det ingen idé att kämpa och vara stark.
(men ändå ekar dom nedvärderande orden om min svaghet i huvudet, så som ett skrik på hjälp ekar ut i natten men ingen orkar eller vill höra)



\"- Sanna är svag.\"