För när man hatar sig själv för allting man gör mot sina närmsta så finns den där sura, lite trumpna men än så ledsna minen där jämt och ständigt.
Det minsta jag vill är ju att utsätta er för min tragik och sorg.
Och hur många gånger du än lovar att du inte mår dåligt på grund av mig så växer sig skulden större och större för varje dag som går.
Samtidigt kan jag inte låta bli att uppskatta dina par lyssnade och förstående öron. Och i hemlighetens namn så gömmer jag min tacksamhet bakom mina alla \"förlåt för att du ska behöva ta del av mig sorg\".

och faktikst ibland, lyckas du sudda ut min sura min.









(DEN ÄR JU INTE SUR BARA LEDSEN OCH FÖRKROSSAD)