Jag fruktade kvällen min käre,
just den kvällen. Jag ville att den skulle vara för evigt,
och att den skulle ta slut på ett ögonblick.
För jag visste att dagen skulle komma, för att ta dig ifrån mig.
Min älskade, jag fruktade den kvällen, såsom mörker fruktar ljus,
såsom ont fruktar gott.

Jag visste att det var mina sista timmar med dig, käreste,
och att dagen någon gång skulle komma för att ta dig.
Jag låg stilla i tystheten. Tittade på dig när du sov, och insåg att jag
älskade dig mer än allt. Jag bad tyst för mig själv, bad världen att
stanna tiden. Så jag fick ligga här bredvid dig, för alltid.
Men jag bad också att det skulle vara över. Nu. Så jag slapp frukta.

Kvällen är vacker. Det var den kvällen också. Men den var isande.
Den skrämde mig. Viskade att det snart skulle vara slut...

och jag visste...