Ett gammalt par sitter på mitt cafe, mitt emot mig, med sidan till. Jag sitter och läser avslappnat, om Clarrisa, samtidigt som jag iaktar deras silhuetter gestikulera. Efter varje sida jag avslutar lyfter jag mina ögon - som i vanliga fall brukar glöda, i det klaraste röda, samma färg som klär cafets väggar, folkets färg - för att iakta dem, samtalet som går i vågor, vågor klädda med vita gäss, men utan den oroväckande stranden; utan dess fasansfulla, dess destruktiva natur. Deras gestikulationer blir ivrigare och större tills de når sitt klimax, sen dämpas de av lätta skratt. Så går samtalet fram och tillbaka, upp och ner. Man kan se det på dem, att det finns, till att contra mot Clarrisa som utbrister för sig själv \"Oh, this horror!\". Just det glöder i deras ögon, som all världens rikedom; fångad i ett gammalt pars ögon, när de ler, när de ser på varandra. Tidlöst finns det där för all tid. I ett gammalt par, två kvinnor, som gömmer sig i skuggan av ungdomens dekadens, ungdomens pormiskuösitet. Då de vet, de har lärt, Detet, det sanna Detet