På höjden över Köpinge, stod Gustav, i väntan på att vakttornen skulle slå in dagen. Björkens säv hade börjat rinna ner för dessa vita stammar och det gled mot sommar. Fortfarande på den här tiden av dagen, var det kyligt uppe på höjderna, innan solens strålar hade greppat Köpinges gator och torg. Gustav greppade kragen, på sin svarta rock, för att desperat få varje uns av värme att stanna kvar runt halsen. Först började Skogskyrkans klockor att slå; en timid liten klang hördes upp till den lilla dungen där Gustav stod. Efter en stund tog stadskyrkan över med en betydligt dovare klang, som kunde höras ut över hela Köpinge. Som en serpentin tog de andra klockorna över och ljudet gled sakta över till den andra delen av staden. Gustav var hungrig, även att han redan tagit sig ett arbete hos en smed, nere på Västratorg gatan, hade han ännu inte fått lön. Han började sakta gå ner igenom Ekskogs dalen där staden hade legat sedan tidernas begynnelse. Det var så sagan gick, och även de överste prästerna försäkrade att byn, faktiskt härstammade från den tionde eller den tolfte dagen. Det hade på gått en vild debatt om just detta. Länge hade prästerna varit eniga om att staden skapades, av Herren, på den tolfte dagen, men plötsligt en dag hävde sig en ung munk mot de äldre, och påpekade att alla de dokument som han själv hade undersökt nere i Köpinges gamla fängelsehålor, bevisade att detta var fel. Och i “Köpinges Dagblad” trycktes en natt en vetenskaplig artikel om stadens sanna ålder. Givet vis blev det ett stort tumult ute bland stadens ängsliga, men stolta inbyggare, inte ett samtal förbigick denna extraordinära händelse. Snart återuppväcktes ‘borgmästarrådet’, som länge legat i dvala. Ni måste förstå, att Köpinge var en helt vanlig stad, och här skred åren fram i tidlöshet. Endast färgen på stadens alla dörrar förändrades. Det var en tradition, i Köpinge: varje gång husets yngsta dotter fyllt femton, skulle dörren målas om. Denna tradition, tyckte invånarna, fyllde staden med färg. ‘Borgmästarrådet’ hade inte, förutom under “Helgonanatten”, fyllt någon funktion. Och den föga funktion som det fyllde då, under den årliga ceremonin, är inte värd att nämna. Men plötsligt, på grund av all uppståndelse, hade rådet aktiverats, och stod med ansvaret att reda ut saken. För i Köpinge var detta en stor sak, som inte någon ville släppa mellan fingrarna. “Ta den tid det tar” sades det ute på gator och torg. Det var tio år sedan, och staden var nu ängsligare än någonsin förr.
Utan att det egentligen hade fattats något beslut, hade den unga Munken blivit stadens förtrogne biskop, och det var till honom, Gustav var på väg. Skogen hade vaknat, det var som att någon hade antänt vart enda litet kryp i mörkret. Fåglar hade börjat sjunga och ur ingen stans, hade blommor skjutigt upp längs med stigen.

Inne i Kyrkan var det ljummet, och Gustav lät sin rock glida ner på en av de bakersta bänkarna. Vemodigt trädde han in i bikten. Denna bikt var inte helt likt den traditionella bikten. Den såg helt vanlig ut till en början, men en liten detalj skiljde; det lilla fönstret som vätte in mot prästen, in mot gud, saknade det galler som alltid dolde prästens ansikte. Prästen var redan inne i sin slutna avdelning av bikten. Han stod upp, så att det rep som var knutet runt hans midja, var mitt framför Gustavs oskyldiga ansikte.

Prästen började:
- Ja, mitt barn.
- Herr överste präst, jag svär på gud att jag inte har syndat.
- men mitt barn, vad gör du här?
- Jag önskade bara att få en bit bröd, o -och kanske en liten bit ost. Jag har inte ätit på två dagar.
- Men då har du syndat mitt barn.
- Me -e…
- Och så har ni svurit på herrens namn, att ni inte alls har, ja, syndat
- Me -e… (Gustav grät nästan)
- se så min gosse. Gråt inte, det finns ett sätt att sona något så förfärligt. Se så, gapa, så ska du få. Sen ska jag se till att syster Birgitta skänker dig en bit bröd, ja, en liten bit ost också.

Gustav slöt sina ögon och förberedde sig på att få smaka morgonens säv.