Som en illavarslande dröm eller som ett slag mot huvudet du inte kunde undvika. Visste ju att det var på gång, det var solklart. Också redan ifrån början givet att du inte skulle kunna göra något åt det, men det var senare som jag förstod att du agerat passivt av medvetna skäl.
Jag föreställer mig att du kände på dig att något hemskt svårt var på väg och jag tror att du väntade ut det med flit. Att du kände en smärta för att du väntat på den så länge, att du tog emot den och lät den vara.

Du lät den vara där men lämnade den sällan ifred.
Om den inte hade synts så väl hade du kanske inte vetat att omfamna känslan så hårt?
Som uppslukad av det stora grå, det var så du sa att du kände dig, det var den rubriken du gav dina dikter. För ord fann du ofta och du slutade aldrig att skriva, du bad mig till och med ibland att läsa dem högt. Men det var aldrig för att du ropade efter hjälp, dikterna var inte hjälplösa händer du sträckte ut och du ville snarare att jag skulle läsa dem för att göra det lättare för dig att leva, då med en invigd. Begrep förmodat ingenting.
Försökte mig på en tolkning en gång, jag uttalade den aldrig men lät den prövas i hur jag bemötte dig och så fel jag hade!
Eller hade jag kanske tvärtom helt rätt? Du ville nog inte att jag skulle förstå, du önskade att jag skulle läsa och sen tala om för dig att nej, jag begriper inte dina dikter, de är för svåra. Men jag ville aldrig medverka, ville inte ha med dina djupare djup att göra, inte så.

Innan det blev som värst, innan mörkret helt lagt sig längst in i dina ögon, minns jag hur du en kväll kröp tätt intill mig i sängen och på ett andetag började storgråta. Under täcket låg du, tryckt emot min bara mage och allt jag kunde se när jag tittade upp ifrån boken och ner mot mina ben, var din skälvande kropp. Jag visste inte vad jag skulle göra med dig, jag grät plötsligt jag också, att trösta har inte varit något jag gärna tagit på mig att göra så därför öppnar jag hellre mina egna kranar. Det har du alltid vetat.
Du låg och snorade och hulkade i ett par långa fem minuter innan jag kikade in under täcket och drog en hand över dina ledsna lockar, som för att säga att jag fortfarande var kvar.
Vi pratade i flera timmar efter det att du återfått andningen, efter det att dina ögons svullnader gått ner tillräckligt för att du skulle kunna se på mig, efter det att du återigen kunde börja snyta dig och sen också svälja saliven ordentligt igen.
Jag höll om dig hårt och var uppriktigt livrädd för att du hamnat i svårt chocktillstånd och inte skulle kunna ta dig ur utan läkarhjälp eller receptbelagda tabletter.
Kommer fortfarande ihåg ifrån den kvällen hur jag fick dåligt samvete över att jag kokat kaffe till oss och genom en lång inre monolog först tänkt att kaffe vore dåligt för sömnen men sen misstänkte att vi båda två skulle somna som småbarn efter alla de känslor vi strax skulle plocka fram och kanske pilla isär. När jag haft den lilla pratstunden med mig själv kände jag mig dum och löjligt rationell, medan du låg kvar i sovrummet och väntade på att svullnaden skulle gå ner gick jag alltså in i köket och funderade över huruvida kaffe vore en bra idé, om nej, så varför inte det?
Fullt naturlig reaktion har jag fått veta.

Men det var alltså först då som vi båda kunde formulera en fara, ett hot, något dåligt och hemskt svårt. Du sa det först och jag hjälpte dig sen att också ta det på allvar.
För du har haft det svårt förut, vi har alla svackor i våra liv men du har tagit dig upp och igenom alldeles för många. Du hade det i dig och i släkten, sa du alltid när du tänkte högt och frågade varför just du var tvungen att lida så oerhört. Men den här gången var det en annan smärta som syntes i dina mörka ögon och det var större och kraftigare än du kunnat föreställa dig. För du slutade aldrig att föreställa dig smärtan.
Du skrev om den även under dina piggare stunder, de dagar du var som vem som helts, då du kunde samtala och agera utifrån de inre rum som ännu inte blivit infekterade, då du var normal och funktionell. Då kunde du skriva och prata om smärtan, ännu utifrån en åskådares position och med en slags relativ distans. Flera gånger ville du att vi skulle jämföra varandras poesi, jag skriver ju också och du har vetat att även jag ”uppslukats av det stora grå” emellanåt. Vi kunde dricka rödvin och sätta på oss svarta baskrar, fnissa och vara dödsallvarliga om vartannat, sitta i ett par timmar i en så absurd miljö som badrummet och kedjeröka i elektriskt ljus med anteckningsblock och skrivböcker utspridda över klinkers golvet.
Då kunde vi ännu dela erfarenheterna och vi kunde leka med våra egna svackor, våra egna jämna plågor. Rödvinet steg oss båda åt huvudet och i takt med att cigaretterna blev fler i toalettskålen blev också våra dikter fler och längre, mer dramatiska och till slut förståss bara rent fyllesnack, om hur synd det var om oss. Om oss båda, för jag fick också vara med till en början. Egentligen tror jag att det i huvudsak var det vi hade, att det var det som förde och höll ihop oss ifrån början, men är det tragiskt eller romantiskt?

Då den kvällen du fått ditt första riktiga utbrott berättade du om hur skrämmande du kände dig inför dig själv. Hur du manipulerade dig själv och fysiskt kunde känna hur du liksom mot din egen vilja drog dig själv längre ner mot en obefintlig botten av en brunn. Förverkligandet av den romantiserande bilden av lidandet blev huvuduppdrag för alla dina diktjag och dina ord vid köksbordet, när vi drack den där koppen kaffe jag kokat, var så levande att jag trodde du läste högt ur någon välskriven roman på temat inre demoner. Du fick ur dig alla de svåra orden den kvällen, många av dem i alla fall. Som att du varit nära att kvävas av att inte tidigare ha kunnat verbalisera lidandet.
Men det var också efter det som du allt ivrigare gick in i just formuleringarna. Du krävde inte egentligen att skriva ner dem eller få ur dig dem längre, du övergick istället till att hålla tankarna inom dig och du fastnade i ditt eget huvud. Det är så som jag föreställer mig.
Den här gången gav du helt enkelt upp, resignerade och ombildade det mörka till en verklighet som var mer ödesbetonad. Det mörka blev sanning och det var bara för dig att acceptera den och hantera den och detta likt ett kall för den självuppoffrande poeten.
Drack du i fortsättningen någonsin rödvin i badrummet igen gjorde du förövrigt det nu ensam och med en istället underförstådd, autentisk basker. Det var inget skämt längre, ingen ironi, bilden blev en verklighet.

Kommer aldrig att glömma den gången vi skulle se din favoritfilm för trettioelfte gången. Hur du stelnade till och vände dig mot mig, såg på mig med ett så förvridet och förvirrat ansiktsuttryck att jag trodde du blivit galen en gång för alla. Linjerna i ditt ansikte och blicken, din mun, ditt hårfäste, hela du kämpade som med en kramp. Din favoritfilm som vi inte sett på länge, väckte nu en avsky hos dig, en skam kanske, en vämjelse och detta på samma gång som du på ett barnsligt och naivt vis såg ut att vilja gråta över ett orättvist betraktande över dig och det som du värderar högt. Ett skrämmande växelspel jag fortfarande inte begriper att jag bevittnat.
Filmen blev för mycket av någon anledning, blev en gräns du gått över och du kunde inte samsas vare sig med det att du en gång älskat dramat och faktiskt befunnit dig på andra sidan gränsen, eller med att du nu tagit ett steg bort ifrån den och nu levde ett annat liv där filmen blivit värdelös. Jag såg dig och ditt ansikte, jag kände dina tankar, du ville att jag skulle se och bli lika förvirrad?
Den gången kokades inget kaffe, vi pratade inte om det och du behövde inte tröstas. Personligen fann jag situationen så bisarr att jag ärligt funderade på att konfrontera dig och be dig avslöja ditt löjliga spel, en gång för alla. Du märkte också antagligen att jag efter ett tag slutade ta dig på så stort allvar, för du vände dig aldrig mot mig igen efter det och du skulle aldrig krypa intill min kropp igen för att inta fosterställning. Hade du gjort det under just den period då jag började ifrågasätta dig hade jag nog bara tyckt att du utnyttjat min kropp för att få utlopp för nåt instinktivt ihopkrypande…

Köksbordet var alltid översållat med papperslappar, gula och rosa och gröna postits med oläsliga streckformationer. En oskriven sida i en skrivbok som låg uppslagen, var full av torkade tårar som du ritat konturer runt. Pölar av salt som torkat in i pappersfibrerna och blivit till mycket grunda håligheter, vilka du alltså haft mödan att rita tunna blyertskonturer till, varenda en, över en hel sida.
Du kunde se på mig över bordet då vi åt middag tillsammans, begrunda mig och se hur jag såg på dina formulerade sanningar och dina torra tårar som fallit ner på papper. Du såg att jag såg och väntade på en reaktion, väntade på min blick.
Du sa över couscousen att du skrivit om din kärlek till mig, du undrade om det kanske var det jag just läste. En neongrön postit som jag dessvärre inte kunde uttyda. Så jag fick vända mig inåt och fundera ut ett svar, skulle jag låtsas att jag läst den och säga den var vacker, skulle jag tacka? Eller skulle jag be dig förklara den för mig då jag tyvärr inte förstått den, med risk för att förolämpa dig och stunden i och med det försvinna, eller skulle jag vara ärlig och säga att jag inte kunde se vad det stod? Jag fick också snabbt begrunda och utvärdera den situation vi befann oss i, vi åt middag, men var du på någorlunda bra humör eller var du på din vakt och labilt väntande på ett svar som antingen skulle göra dig mer vänlig eller bara dra ner dig i någon omöjlig avgrund?
Det tog för lång tid för mig att svara, jag hade omedvetet slutat tugga på oliven jag hade i munnen och det uppfattade du givetvis, men det visade sig att du var på gott humör och var inte alls så spänd som jag trott, så som jag var.
Du läste upp dikten för mig och reciterade den sen igen, nu utantill, medan du såg mig i ögonen och log sött och hemligt. Jag minns hur vi hade det resten av den kvällen, hur varma vi var mot varandra och hur vi med det uttalade och bekräftade en kärlek som faktiskt fanns där. Den fanns där!
Förlåt mig för att jag betvivlat att du skulle bli den att väcka den till liv igen.

Förlåt också för att jag var väl förutseende med att din kärleksförklaring inte skulle innebära några märkbara förändringar i vår relation och samvaro. Dagen efter couscousen bad jag dig om din hand, jag ville vi skulle ut och gå i vårvädret, det soliga vackra vårvädret jag älskar, men jag visste i samma stund som jag formulerade frågan att svaret bara skulle fungera som bekräftelse på att vår nyfunna tillgivenhet lagts åt sidan igen.


Tabletter även under dagarna, de vakna timmarna blev därför snarare slumrande och du slutade att iscensätta sysselsättningar för mig att notera då du hörde nycklarna i låset om eftermiddagarna.
Du var så nära ett slut jag trodde du kunde komma. Skräckblandat och samtidigt hemvant och tryggt andades du din luft och jag hoppades så innerligt att botten var nådd, att du var färdig att ta dig i kragen. Som att jag helt förträngt att du ju faktiskt inte haft någon krage att rycka i.
Dina mjuka men nariga läppar hade ju redan för länge sen uttalat en bottenlös avgrund och försonats med tanken på att aldrig stöta i något hårt som kunde skaka om kroppen. Du väntade inte på att ta mark eller på att falla på plats, du väntade inte, du andades bara och levde vidare i dina tankar. För du hade ju bestämt dig för att det som hände med dig skulle hända, det var knappt ens en fråga om när och hur, bara att och just det omfamnade du och svepte in dig i.


Det är klart att du mådde sämre och sämre, mot slutet blev du ju också inlagd. Du slutade helt att finnas utanför din egen hjärna. Du bara låg där, men fullt medveten om dig själv och varför du hamnat där du hamnat, bara låg där och accepterade att det gjorde ont i dig. Självplågare så till den milda grad att ingen på avdelningen begrep hur du inte tagit livet av dig för länge sen!

Slitna hårtoppar på huvudkudde, tungt huvud. Dina ögon röda och grosiga av flackande blickar. Om dina ögon ändå hade slutat visa känslor i den sekund du själv gjorde det!
Om de hade visat mig något annat än det lidande du tvingade på dig själv och tvingade dig själv att leva i. Om du vore hjärndöd! Om du inte formulerat några självuppfyllande profetior och tagit dig själv på så stort allvar. Om du inte stängt mig ute så fort jag nyanserade gråskalorna vi faktiskt hade gemensamt en gång. Om du varit än mer konsekvent och utestängt mig fullkomligt, hade jag kanske inte stannat kvar? Om jag ändå kunde tro på att du skulle förmå dig att finna en botten om jag lämnat dig.

Som en illavarslande dröm eller som ett slag mot huvudet du inte kunde undvika. Även om slaget kunde undvikas hade du ingen som helst lust att ducka, mardrömmen hade redan gjort det omöjligt.