Han bodde i Ingenmansland, ensam med sitt hjärta inpaketerat i cellofan.
Hans liv var sammanfogat av karlssonsklister och i ett vattendrag han skulle dö, upplöst av väta och dålig garanti. Somliga skulle önskat sig en bra livsförsäkring. Men inte han.
Inte han som gått i samma skor i 48 år
för att hans hjärta skulle brista av en förändring.


Volodja hadde en förkärlek för vokaler, han kände en samhöriget med deras enmansarbetande utal vilket ingav honom en familjekänsla.
Nästan som vänskap. De förstod varandra och han kunde deras namn. När huvudet var trött och ögonlocken tunga fanns det tröst i A. Stora vackra A som stod så stadigt och lilla a som var så mjukt och finurligt. Stora E var veligt men vasst, lilla e var lekkamrat med lilla a.
Genom denna kärlek fick han tröst och bildade relationer och intriger som löstes upp med gråt och skratt.
En simpel lycka medans benen får åderbrock och pannan glöms strykas.

Den dag då Volodja föll i Tjärnen sjöng han på o:et av plötslig förvåning, ett litet o som ingen hörde, ett litet o från spruckna sparsamma läppar som inte sett anständigheten i vitögat och heller inte behövt anpassa sig till de hårda konsonanterna som sammarbetvilligt och hårdhänt sprang framåt.