Minns du den tid min vän
då vi trodde att vi kunde fånga
den fallande stjärnan i skyn
med våra bara händer

Minns du den tid då leenden
dansade på våra läppar
Och vi aldrig räddes att säga
varandra vad vi känner

Minns du den tid, älskade
då tystnaden sjönk ner
och slöt sig om våra kroppar
och vann över våra leenden

Minns du den tid, min käre
då mörkret var allt som fanns
och vi kände vårat slut komma
och du kallade mig inte din vän.

Minns du alla våra löften
eller är de lagda i glömska
Åt mörkret och tystnaden
upp allt som vi hade?