Precis som att jag inte försöker bli bra på fotboll, jag vet att det troligen inte skulle vara möjligt för mig att bli bra, eller ens accepterad i ett knattelag. För det första är jag oerhört boll-rädd, jag har inget bollsinne och jag rent av hatar fotboll. Så chaserna att jag någonsin skulle kunna bli bra på det är små, därför försöker jag inte ens. Och visst är det väl så här i livet att man räknar bort vissa delar som man vet att man inte kommmer att bli bra på, saker som man inte är intresserade av och saker som man är rent av urkass på. Visst, är man dåligt på något kan man kanske alltid bli bra på det. Men är inte chansen större att lyckas om man satsar på något som man redan är bra på, och sedan försöker bli bättre på det?
Man behöver nog inte ens vara bra på den sak man vill bli bättre på, jag tror att det räcker med att man är intresserad av det man vill bli bättre på. Då kan man alltid lyckas, och man kommer att lyckas. Eftersom man redan från början är motiverad, man har i baktanke att man vill hålla på med den där saken, och i och med det så blir man bra och till och med bättre.

Utan att blinka kan jag avslöja att jag är en usel talare. Det som kommer ut ur munnen är inte i närhet med de smarta grejer som jag tänker och har i skallen. Jag har dessutom fobi för att tala inför folk, jag avskyr att hålla tal, föreläsningar eller på annat sätt behöva stå i fokus och att folk lyssnar på mig. Det finns så många andra stora talare som både har bra saker att säga och dessutom säger det på ett bra sätt. Så jag överlåter talandet till dem, och håller mig till skrivandet - för det tycker jag om. Och jag kan dessutom vara snäll nog mot mig själv och säga att jag är bra på det. Ord som jag skriver ner kan jag altid radera och ångra, men ord som jag säger kan jag inte radera.

Det uppskattar jag mest med att skriva, att man kan ångra sig tusen gånger, att man kan förbättra sin mening, omformulera sig och göra sig förstådd på tusen olika sätt. Man behöver inte planera varje ord som man tänker skriva ner, man kan låta pennan glöda vid papperet och skriva ner varje tanke som kommer upp. Ångrar man sig kan man antingen sudda ut det eller bara dra ett streck över det hela. Men när man talar måste man tänka sig för innan man säger det man ska säga. För efter att man har sagt det är det redan försent. Visst man kan ångra sig, i tusen dagar för det man sagt, men man får alltid stå för det man sagt.

Jag beundrar alla dessa talare, som kanske också innerst inne är rädda för att tala inför folk. Men i mina ögon så ser de inte rädda ut, de ser ut att veta vad de ska säga och dom vet dessutom vad dom har sagt när dom väl har sagt det. Fantastiskt människor som vet exakt hur man formulerar sig, hur man talar fint och vårdat och hur man får människor att lyssna. Jag skulle aldrig kunna göra samma sak som de gör. Men om jag skulle få skriva ner orden istället, skulle jag nog kunna prestera något likvärdigt.

Så jag plingar i glaset med min sked och säger \"Jag är ingen talare..\" sedan sätter jag mig ner igen och tar fram mitt anteckninsblock och börjar skriva. För det är det jag gör bäst, och det är på papperet som jag kan formulera mig, det är där jag kan häva mig och det är där som jag får fram det jag vill säga. Så, over and out. Jag kommer givetvis under min livstid att ge mig på saker som jag egentligen inte tycker om, men som jag kanske måste göra. Jag kommer att försöka bli bra på saker som jag inte kan, eller som jag redn vet att jag aldrig någonsin kommer att kunna. Men jag vet att de saker jag är bäst på är de saker som jag redan är bra på, och de saker som jag tycker om. Det är främst det som jag kommer att satsa min tid på. Att bli bättre och kanske till och med bäst, på det som jag redan är bra på.