\"Men om någonting går fel?\"
viskade jag
och du skrattade.

Du lovade mig älskling,
att ingenting gick fel
och att du skulle finnas till.
Till döden skiljde oss åt.

Men sötnos,
någonting gick fel.
Och våra planer krossades
i tusen och åter tusen bitar.

Det var inte du,
inte jag.
Det var dom,
dom som kallas grupptryck.

För skulle du annars tagigt
den där skiten.
Den som gjorde dig oren.
Den som ledde dig till stigens slut.

Döden skiljde oss åt.
Eller snarare,
rev oss itu och kastade oss
ner i två olika världshav.

Och hur mycket jag än skriker,
skriker efter dig.
Så är din förmåga att svara,
för alltid tystad.

En ros och en kyss på den kalla stenen,
som bär ditt namn och ditt minne.
Det är allt som finns kvar.

Din röst är för alltid tystad,
dina ögon för alltid förblindade
och din kropp för alltid bränd.

Men älskling,
våra minnen lever vidare
i hopp om att en dag få förenas
i våra slutna händer.
För att för alltid stanna kvar.

Vår framtid är tillsammans.