Döden var bara ännu ett avbrott
i våran gemenskap.
Ett avbrott av många.

Och med kalla händer
höll jag i ditt avskedsbrev.
Jag läste det snabbt men inga tårar föll.
Det fanns inga tårar kvar att spilla.

För visst är livet grymt
och när ångestkänslan borrar djupa hål i själen
då finns det ingen annan stans kvar
att fly.

Jag kan inte klandra dig för vad du gjorde.
(Det krävs mycket mod
för att släcka ljuset.
Mer mod än att leva en hel livstid.)

\"Vi lever i ren trotts mot verkligheten
och våra egna psyken\"
sa du och kysste mig på pannan.
Dagen efter fanns du inte mer.
Men du är modigast i världen
och \'döden\' var destinationen du var ämnad för,
slutstationen på din resa.

\"Och älskade syster,
vi ses i slutet på din tunnel.
Lev ditt liv som det är menat att levas.
För döden är bara ännu ett avbrott
i våran gemenskap.\"
Stod det nedklottrat i slutet av brevet.

(Och jag hoppas att min tunnel är väldigt kort
för ensamheten skriker i mitt huvud.

Älskade bror,
jag saknar dig.)