Och kanske kommer mitt ork från en kopp kaffe,
jag är lite sen då jag sticker mig på
vinterblomman igen.

Kanske glömde jag genom att älska våldsamt,
genom röda läppar och tjugo tår.

För mycket tajt tyg på pojklåren,
för mycket annan skjorta och annat hår.
Blev för många tystnader,
för få blickar, för stor längtan efter
varm cigg i handen,
Inga fingrar som i tankarna lekte
i ditt hår.

Det är för många ensamheter.
För tomt utan dig.
Utan dina skor på gatan.
Gatan är så ful nu.
Bara bruna kaffefläckar i
den vita snön som inte ens finns.

Och kanske vill jag för att dina ord börjat simma i blodet,
och orden du gav mig tränger så hysteriskt
under huden.
Kanske vill jag bara trycka mig tätt tätt intill,
tejpa fast armarna runt dina
långa fingrar.
Min hud kräver så mycket din närhet
just nu.
Jag kräver din närhet just nu.
Jag vet inte varför det blev så..
Men dina ögon formade mig,
och utan din blick blir jag
som sumpen i mitt svarta kaffe.