Kom,
Låt oss begravas
under våra påslakan
och låt oss blöda
i samma takt.
(Jag vet att du kan,
jag vet att du vill)

Jag bits inte
så låt mig komma nära.
Låt mig laga dig
för splittret från ditt hjärta
skär in i min fotsula.
(Det gör ont att se dig falla)

Vi är mörkrets poeter
som finns men ändå inte.
Vi är dem som ingen riktigt ser.
Vi skär varandra med sylvassa ord
och sedan sätter vi upp orden
så att de bildar meningar,
bildar stycken.
(Det var våra egna ord,
blödande,
direkt från hjärtat.)

Och visst skriker vi om natten, älskling
för våra röster blir ett
i månens sken.

Men jag tror inte
att vi är menade för varande.
För det är för bra för att vara sant.
(Vi passar allt för bra ihop.)