Om livet
är ett hav av möjligheter
så är människorna glasmaneter
flyter trögt
är sköra

tentakler trevar
söker takt i vattenvirvlar
tvinnar ömt sig samman
trasslar -krash-
och glas går sönder

genom att undvika livet undviker du inte döden

låt dig inte skrämmas
av brännande manetnärhet som smärtar
för utan värmande manetsamhet vi sjunker stelnandes
i ett kyligt hav av avstånd
där tentakler tvingas tvinnas obrutna
till ensamhetens isolerande kokong
mot havets hårda (bortglömda) botten
var inte rädd

omöjligt att undvika döden genom att undvika livet

men om du uppfyller livet
med alla möjliga
tillvaratagna möten
lämnas avtryck av saknad hos andra
på dödens bistra sandiga strandbank
där glasmaneter spolas upp och sakta smälter bleknar dunstar bort

som minnen