En flicka sitter ensam i månens sken
Hon är den flickan som alltid förstår
Men det ingen verkar ha ork att se
I hennes öga glänser det av en tår

Hon blickar upp mot månens sken
Månen ler och verkar stilla förstå
Flickan som alltid förstår dem andra
Hon som stillsamt och tyst låter alla gå

En sällsam kraft fyller flickans hjärta
Någonting inom henne har vänt
En längtan upp mot månens leende
En kraft starkare än något hon tidigare känt

Månen ler och viskar sällsamt i hennes öra
”Kom, min flicka, kom till mig, kom hit!
Här kan du finna ro och jag förstår dig
Men du kan då aldrig återvända ner dit!”

Hon försöker stå emot månens kraft
Om hon bara härifrån skulle gå
Och lämna alla åt deras öden
Vem skulle då alla dem andra förstå?

Månen ler och skriker nu nästan
”Tänk inte på dem nu, tänk på dig!
Kom hit och låt mig få rå om,
Du kan alltid känna dig trygg hos mig!”

Flickan som alltid förstår vågade
Till sist vågade hon ta månens kliv
Och när solen nästa dag smekte henne
Kunde inte ens den ge henne liv