Verkligheten


Han satte sig ner på sängkanten, suckade. Hon låg med huvudet djupt nergrävt i en av de skära kuddarna. Han hatade det här rummet. Det var lila med en grön bord. I varje hörn stod någonting märkligt i någon skarp färg placerat. I det ena hörnet lyste den självlysande gröna flaskan, en märklig syn. I ett annat en vattenpipa som var dekorerad med lime gröna ränder. Doften av rökelse var alltid närvarnade men ibland något helt annat, något helt unikt. En obeskrivlig lukt, påträngande behaglig. Något hade hänt, istället för de vanliga trista plakaten som vanliga flickor förmodligen hade på väggen, enligt media var det så i alla fall, hade hon bilder på sära människor som alltid gestikulerade på ett speciellt sätt. Just de bilderna avundades han - Alla log – Han hade träffat flera av hennes vänner och ogillade dem inte. De var vanliga skötsamma ungdomar. Om man bortsåg från de sönderrivna jeansen, deras skumma frisyrer och deras melankoliska inställning, så var de säkert de bästa vännerna. Han trodde att det bara var en fasad, en fas. De försökte dölja en enorm kapacitet. Han kunde små le åt deras diskussion, inte för att den var naiv - kanske lite – men för att de ofta hade rätt. För någon vecka sen hade en av hennes vänner tagit upp diskussionen med hans far. Ynglingen, som hans far senare kallade honom, påstod att det var hans fars generations fel att världen såg ut som den gjorde. Han påstod att om inte vår värld styrdes av ”fossiler”, så skulle det vara möjligt att förändra mycket. Diskussionen blev het men väldigt pittoreskt. Han hade alltid drömt om en stund som denna, när han själv varit en yngling. Ett varmt bord med tända ljus, vin, rök och frihet. Alltihop slutade med att det urartade; höga rop och skrik. Men när tystnaden lagt sig åter igen låg en trygg, varm stämning och jäste. Först då upptäckte han att en av de unga pojkarna satt och höll hennes hand. Hon log som aldrig förr, hon stirrade blint in i hennes stora kärlek. Hon hade inte sagt något men han insåg det genast. Han lutade sig bakåt och började minnas stunder i alléer och gränder, parker och skrymslen. Om hon bara visste vad som skulle komma. Han fick plötsligt ett infall. Han frågade den närmsta ynglingen om han hade en cigarett. Ingen av ynglingarna sa något utan kastade upp ett paket på bordet. Men hans far och hon iakttog tyst varje rörelse han gjorde. De förväntade sig båda att han skulle ge en anekdot, ett visdoms ord eller en vedervärdig moralpredikan. Han visste att de iakttog honom men det hade inget med saken att göra. Han ville bara ha ett bloss. En stund senare möttes hans och hennes blickar, hon avslöjade sig just i den stund då hon känt sig trygg. Just i den stund då han svävade bakåt i tiden. Hon tände sin glöd o lät röken dansa in bland den flammande lågan. Detta var en varm juli kväll, stjärnklar men en då varm. Hans far lämnade sällskapet tidigt, men han, han satt kvar tillsatt ynglingarna letade reda på var sin vrå i hans lilla hus. Endast hon, han och hennes stora kärlek satt kvar i den lätta brisen som fick lågan att fladdra.
Men nu satt han där på sängkanten, tyst. Han visste inte helt om det han ville säga var relevant eller om… Han hade för en stund, en liten stund glömt bort sin ungdom. Ångest grep hans hals då han plötsligt insåg att han kanske inte hade haft kontakt med sin ungdom på ett bra tag. Kanske var det för att han aldrig känt något behov av det. Kanske hade han skjutit bort det. Det vackra, det fina, de fiktiva. Ungdomen! Men kvällen i juli, den sanna sommarnatten, var jag gammal då? Han darrade lätt på handen när han rörde vid hennes. Hon grät precis som en liten flicka. Hon som var så stark, hon som var precis som en kvinna. Han visste vad som hade hänt, anade i alla fall. Hennes sanna kärlek hade bränt hennes fingrar. Ynglingen var en av nattens varelser, som nu hade bränt den lilla flickan, bytet. Han fruktade att hon skulle sluta som en av nattens varelse. Dessa stygga ting som härjade på stränder, på natten. De som lurade och bedrog. De som tog vad de ville ha så länge de behagade, en sådan som han. Han visste att han var en av dom. I alla fall att han hade varit en av dom. Han mindes plötsligt gitarrspel, sång och eld. Han mindes hur han enkelt lekte med sitt byte, tog det och slängde det in i skuggan. Där låg bytet och ruttnade och plötsligt steg det upp som något nytt, vackert och förrädiskt. Han bestämde sig för att inget säga och la sig bara ner bredvid henne, höll om henne och smekte hennes vackra kinder. Hon började gråta allt häftigare, tills att hon plötsligt slutade. Nästan helt tyst, enkla snyftningar då och då hördes tillsammans med hennes tunga andetag. Han reste på sig och sträckte ut armen efter gitarren. Skräckslagen satte han sig vid sängkanten. Han vågade inte låt hans fingrar glida över strängarna så han började sjunga och hoppades desperat på att ackorden skulle komma av sig själv. Efter en stunds plåga började hon att fylla i texten och plötsligt, oväntat satte hon sig upp bredvid honom. Hon log och sjöng. När de var klara föll tystnaden. Inte på ett obekvämt sett som han hade förväntat sig. Utan mer pittoreskt, mysigt. Hon kramade honom hårt och när hon släppt honom gick han ut och stängde dörren. Han föll ner i en fåtölj och föll in i sina egna tankar. – Kanske ska jag börja spela gitarr lite oftare. Ännu en gång forsade nostalgin över honom och han mindes nätter i alléerna, månens ljus på stranden, över hennes nakna bröst. Hon andades så mjukt. Han mindes skuggans lockelser, mörkrets åtrå. Den natten lämnade han natten för alltid. Men visst var han en mörk figur en gång. Han hade lärt sig orden av poesi och sång, även mörkret hade lärt honom sitt. Lögn således. Han visste att han hade bedragit, tagit, sökt saligt, en plats. Omedvetet ibland, medvetet ibland. Platsen han drömt om fann han nog aldrig. Inte för att han helt mindes vad han sökte. Platsen han sökte var nog bredvid en flicka. Han satt länge och grubblade över hennes namn men fann det inte bland alla dessa otydliga bilder. Han mindes hur hon strålade som den klaraste dagen. Leendet var förrädiskt dock, närgånget och varmt. Genast kände han något han inte känt på flera år; uppgivenhet, ångest. Men han mindes mycket väl när han hade känt det senast. Den där dagen då mössorna flög högt i luften, solen sken och endast glada miner sågs. Alla bekymmer var bortblåsta, förutom för honom. Han spelade ett spel den dagen, ett fasad spel. Han tog på sig sin glada maskerad dräkt och flöt med strömmen. Det var den sista dagen han såg henne. Den natten när vi alla samlades och önskade varandra lycka. Hans hemliga åtrå, som förövrigt aldrig var så hemlig på den tiden, slet i honom. När hon gick fram till honom och önskade honom alla lycka, insåg han att hon omedvetet hade fördömt hans lycka ifrån den stunden. Endast hon hade den makten, att ge honom lycka. Men som alltid, gick tiden och med tiden gled hans enda stora lycka in i ett dunkelt hörn, en mörk vrå i hans uppgivna sinne. Han fann glädje hos någon annan, men aldrig lyckan. Inte så som han hade föreställt den. Kanske var lycka omöjligt att uppnå. Allt vackert förstörs på nära håll. Det var kanske så att bara han hade fått en skymt av sann lycka och fick därför plågan att bära på vetskapen om att den fanns. Men inte för oss. Kanske paradiset var just det, sann lycka. När han, om han skulle stiga in i paradiset så kanske han skulle stiga in i sitt rum och veta att hon låg i sängen väntande på honom, bara honom. Han hade tröstat sig själv med att fantisera ihop den sanna lyckan; egentligen låg hon där, när han stod på tröskeln. Egentligen väntade hon på honom och varje natt lade han sig ner i sängen och lät sin hand stryka över sängen. Han fantiserade ihop att han plötsligt skulle känna hennes varma kropp mot sina kalla fingrar. Men alltid slutade det med att han rörde väggen, den kalla kala väggen. Besviken men väl medveten om att hon aldrig skulle ligga där, fortsatte han natt efter natt. Just den stunden fanns det hopp, och just det lilla ihop fantiserade hoppet höll han så hårt i för det var kanske sann lycka.
Han vaknade av att hon stod framför honom, kanske hade hon sagt något för att väcka honom. Han kände doften av nystekta pannkakor. Det var fortfarande varmt nog att sitta ute och äta. De satte sig vid ett litet bord längst in i hörnet av den lite vissna trädgården. Torkan hade tagit hårt på gräset. Men i det lilla hörnet var det svalt och grönt. Han älskade doften av syrener. Åter igen mindes han tillbaka till gamla tider; Hans sista sommar med sin mor. Han mindes inte längre hur de var egentligen men hans drömmar om den tiden gav allt starkare bilder. Han mindes hur vinet smakade, hur röken smakade, hur sommarn smakade då. Höga skratt kunde säkert höras hela vägen bort till grannen, som bodde på andra sidan kullen. Den kullen där han lekte som liten. Han hörde hur hon hällde upp vin åt honom samtidigt som han satt och andades in en nypa frisk nostalgi. Han behöll ögon stängda när han slöt fingrarna runt sitt glas. Han luktade på det väldigt försiktigt rädd för att vinet skulle förstöra stämningen. När han var säker på att vinet inte skulle rör vid det, lätt han munnen fyllas. Ett billigt, blommigt, spanskt vin, precis som han ville ha det. Hon bröt tystnaden och han återvände till Verkligheten. Han såg att hon var nervös, han visste aldrig hur, men han visste det. Han misstänkte vad hon ville göra, men vad hejdade henne egentligen. Han började förstås fråga, vad det var hon ville. Men han misstog sig helt, när han trodde att hon ville röka, i alla fall vad hon ville röka. Dessa gröna växter. Han mindes genast nätterna igen, men behärskade illusionen. Han vågade inte tala, nickade istället. Var det lönt att göra något annat. Hon började med någon komplicerad operation. Tillslut såg det ut som något äkta, så som det skulle vara. Han fyllde på mer vin åt dem båda när hon började röka det så oskyldigt vita pappret. Natten kom över honom igen och nu så lät han ungdomen, ynglingen stiga fram igen. Han gestikulerade med sin arm, utan att säga något och plötsligt slöt sig en dimma om Verkligheten. Den gömda världen verkade desto verkligare och nu så mindes han allt. Hur den sanna sommar kvällen var, hur han slöt fingrarna om den sanna lyckan. När han stod på tröskeln till sitt ensamma sovrum började han fantisera igen. Han kröp försiktigt ner bredvid henne. Han lät än en gång fingrarna glida över sängen men den här gången, för första gången var hon där. Han kände hennes varma hud under sina kalla fingrar. Hon vred sig sakta runt och de möttes i en passionerad kyss.
Nästa morgon var hemsk. Inte för att vinets smärta ekade i hans huvud. Inte för att de gröna växterna tärde på hans sinne. Det som var så hemskt var den sanna lyckan. Han hade upplevt den, han hade omfamnat den. Men nu så var den så långt borta. Han gick ut i köket och började härja. Det var så hon brukade kalla det för när han tappert försökte laga mat. Han gick upp till hennes rum, med maten på en bricka. Stekta ägg, rostat bröd, kaffe och juice. Han satte sig bredvid henne i sängen och väckte henne sakta genom att försiktigt stryka sin hand över hennes kinder. Som solen sken hon, när hon sakta satte sig upp mot sängkarmen. Men leendet dog snabbt när hon fick syn på maten, hon hoppade upp ur sängen och rusade ut ur rummet. Han var stolt. Han älskade att retas med folk och ännu en gång hade hon falligt offer. Nu för tiden var hon den enda som föll offer för det. Han insåg att han var ganska ensam egentligen, och sorgset gick han ner i köket med maten, satte sig vid bordet och åt upp allt ihop.
Hon älskade sin far, men sen den dagen har han blivit mer apatisk. Han verkar ha grävt ner sig i någon gömd värld. Kanske är det tiden för den dagen. Hon var lite rädd. Före den dagen så var de båda mycket allvarligare. Han brydde sig inte längre om henne, åtminstone inte om hennes framtid. Han lät alla konflikter rinna ut i sanden. Hon var orolig, han tillät henne att göra exakt vad hon ville. Varför var han inte som hennes vänners föräldrar? Dock så önskade hon sig ingen annan, hon visste att en konflikt mindre i världen skulle underlätta. Nerstämd gick hon ner till sin far som hade tömt brickan med mat men god som han var hade han lämnat kaffet. De satte sig tysta i trädgården i deras hemliga vrå och njöt av sommaren. Hon undrade om han skulle kommentera går kvällen, eller om han än en gång skulle sitta och stirra ut i det gröna. Hon älskade deras stunder här, förmodligen mer än vad han kunde ana. Den tystnad som omringade dom. Den mystik som omringade honom. Hon kunde ana stämningen han befann sig i, hur han söker sig bort från Verkligheten. In i en dimma. Var han lyckligare där? Kanske var det bara plågor. Var han nöjd med sitt liv? Vad dolde han för henne? Hon kunde också sitta o drömma sig iväg till andra platser, bättre platser, men inte alls lika långt bort. Han kunde försvinna i timmar, döv och blind. Hon flög till honom, svävade in i hans rum, ner i hans säng. Han höll henne hårt samtidigt som han smekte henne mjukt. Hon kände sig lycklig för en stund, helt tom. I mellan åt såg hon åt sin fader och undrade vart han befann sig, kanske hos mamma, eller kanske längre bort. Kanske hade han sökt sig tillbaka till Luna. Varför hade de döpt henne efter hans gamla flamma. Han sa alltid att det var vackert, men de var nog inte hela sanningen. Tänk om det var hon hand tänkte på hela dagarna. Tänk om hon skulle sitta o tänka på Eliot hela tiden också, när hon blev gammal. Hon förstod inte varför han hade lämnat henne så abrupt. Helt oväntat, en kväll, hade han sagt det. Sagt det och lämnat henne gråtande på en trappa. När hon kom hem hade hon flytt ut till deras hemliga vrå, suttit där och drömt sig bort. Inte som honom, till något fast, utan bara bort över främmande horisonter. Det var den morgonen när han satte sig ner på sängen, den morgonen de för första gången på väldigt länge hade samlats till något speciellt. Hon bestämde sig för att kalla det kärlek. Inte den kärleken hon kände för Eliot utan den sorts kärlek som man endast finner mellan en far och hans dotter. Bara det kunde få henne att sväva iväg igen, bort från Verkligheten.
Plötsligt insåg han att dottern börjat sväva också, han blev rädd. Vad hade han gjort mot sin dotter, varför skulle hon behöva lida av det. Han såg att hon var långt, långt borta. Han höll sig borta från drömmandet och njöt av Verkligheten, han älskade sitt hus, sin trädgård. Allt var perfekt här. Han började tänka på hennes mamma och vilka härliga dagar de hade haft i den hemliga vrån. Vem hade kunnat ana att hennes död kunde förändra så mycket. Varför har han lämnat minnet av henne och drömt sig bort istället? Morgonen blev snabbt eftermiddag, och de både två satt kvar enda tills en bekant röst ropade ut igenom verandadörren. Tomas hade tagit sig tid att besöka dem båda. Tomas var en god vän, han förstod inte deras ensamhet, men han njöt alltid av att spendera lite tid med dem båda två någon gång ibland. De hade lärt känna varandra på universitetet, och nu så skrev de för var sin tidning. Tomas var egentligen deras raka motsatts, men de passade bra ihop. Tomas var den rationella, starka, principfasta, den lyckliga mannen. Han var, till skillnad från Tomas, instängd, cynisk, den olyckliga mannen. Han lever på sitt honorar efter ett antal mediokra noveller, en dålig roman och en cynisk dikt samling. Han levde inte rikt men var nöjd med vad han hade. Han satt ofta och skissade på den riktiga romanen, den som skulle säga allt han led av. När Luna frågar, brukar han svara att han skissar på det omöjliga. Hon brukade bara ignorera honom med ett litet skratt. Tomas var apatisk och dogmatisk, så när hon satt där och rökt tillsammans med sin far kom hans anekdot av sig. Han slog sig istället ner med ett mummel. Tomas tröttnade efter ett tag och bestämde sig för att lag dem ett mål mat. Han var orolig för att de i deras drömmar glömde bort att äta. Han kände sig alltid som någon mamma, men han var glad för det en då. När han kom ut med den härliga nypotatisen, de saftiga biffarna som bara skulle behöva tio minuter på grillen, satt de fortfarande och svävade Han hade också spenderat en halv timme med att göra en rödvinssås, och när de inte reagerade, blev han arg och upprörd, men snabbt insåg han att de inte noterat honom över huvud taget. När han tände grillen och lade på biffarna, började de röra på sig. Middagen blev väldig tyst, Tomas försökte hålla liv i sällskapet men det var omöjligt. Det var först när han nämnde något politiskt som dottern började reagera, men det avfärdade fadern snabbt med att cyniskt förstöra alla möjligheter till att mot argumentera. Det var först efter middagen konfrontationen kom. Han ville tillbaka till den sanna lyckan. Han saknade henne så. Han undrade ofta hur det kunde vara möjligt att han älskade henne så. Han gestikulerade åt dottern, som med häpnad gick in i huset. Hon kom tillbaka med en gitarr och en liten ask. I den asken dolde hon de gröna växterna, så som i deras vrå där de gömde deras åtrå. Tomas blev chokad när han insåg vad dottern höll på med, ännu mer chokad när han insåg att fadern skulle smaka dessa gröna växter också. Han satt länge och undrade varför men beslöt sig för att inte diskutera det med dem. Han insåg snabbt att det var lönlöst. Fadern hämtade en grön flaska, dessa gröna växter. Han började också med att grundligt förbereda sin gröna dryck, socker biten, en droppe ur den bruna flaskan och sen elden. Tomas bestämde sig för att stanna kvar och iaktta. Grillen och den röda solen gav dem fortfarande lite värme men brisen på minde dem om höstens frammarsch. Dimman slöt sig om de två och Verkligheten försvann och ersattes med en annan. Tomas beslöt sig för att öppna den tredje vin flaskan. Tomas hatade det billiga spanska vinet. Det låg inte i hans smak. Skräckslagen insåg Tomas att hans fru och hans två små vita barn hade lovat att komma förbi och njuta av en av sommarens sista dagar. De hade lovat att ta med sig en lite glass som de kunde dela i den hemliga vrån. Tänk om de skulle se dessa två dekadenta människor som nu helt hade försvunnit ur denna värld. Febern greppade honom när han hörde dem på verandan. Men hans fru chokade honom när hon bara lugnt och tyst satte sig ner i en av de mysiga stolarna. Barnen hade hittat en fjäril eller något annat kryp att jaga. Tomas fru Natalie, var lite chokad när hon såg tillståndet Luna och hans far befann sig i. Men hon visste hur de va; Konstnärer, Konstnärer, alltid så radikala. Men hon var frestad, nu när hon såg hur en accepterad och aktad man i samhället söker något annat. Något som visserligen var farligt, olagligt, men kanske kunde man hitta något annat där, i den gröna djungeln. Hon kan se rovdjuret som ligger och lurar, det svarta hålet. Hon tog mod till sig och bad Luna om att få smaka på de gröna växterna. Hennes sinnen öppnades och den gröna vrån slöt sig runt henne, men hon var vid fullt medvetande och hon kunde inte hitta deras dvala, deras färd. Illamående sjönk hon ihop. Verkligheten snurrade, men det andra fann hon inte. Hon serverade, för sig själv, ett glas av det gröna. Det grönas styrka pressade henne in i något ännu värre.
Han vaknade upp ännu en gång till en hemsk morgon. Han hade besökt henne igen, smekt hennes kropp, älskat med henne. Han vandrade ut till köket och hörde högljudda snarkningar inifrån vardagsrummet. Han insåg att Tomas och Natalie hade använt gästsängen. Han funderade på att resa iväg ett tag, någon månad. Luna skulle nog klara av det, i alla fall överleva. Men varför skulle han göra det? Han bestämde sig för att ta sin skrivmaskin och åka ner till stranden. Där satt han hela dagen och blickade ut mot fjärran horisonter. Det var kanske där lyckan fanns, i en annan kultur. När det började skymma hade han lyckats. Han hade skrivit den första sidan i sin roman. Han var glad, lite i alla fall. Nu så kunde han äntligen börja på sin långa kamp, den omöjliga kampen. På vägen hem passerade han en glänta i skogen, där solen skar sig i skogens mörker. Han stannade och började vandra in i gläntan, med pappersarken i handen. Försiktigt lade han sig ner och stirrade mållöst upp i himlen. Kanske var det så här den sanna lyckan såg ut, ljuset i mörkret. Kanske var det så hanns flykt såg ut, när han försvann in i den andra Verkligheten. Han började sväva igen, fantisera att hon kom gående och lade sig ner bredvid honom, kröp upp intill henne. De möttes i en varm kyss och han lät sina fingrar smeka den tunna, gröna, sommar kjolen. Oviss om vad klockan slagit tog han sig till bilen och sorgset körde han hem. Luna, Natalie och Tomas satt i vrån och drack lite vin när han steg ut på verandan. De hade sparat lite mat och han tog för sig utan att tala med de andra. Tysta satt de där, han och Luna njöt men han kände att Natalie och Tomas vantrivdes. Därför tog han mod till sig och kommenterade en löpsedel han hade sett för ett par dagar sen, när han var tvungen att åka in till stan och handla. Han hatade de stunder han var tvungen att beblanda sig med aparterna. Diskussionen om kvällstidningens nonsens blev het, även Luna vaknade till och tog del av stundens hetta. När diskussionen lade sig erkände han. Han erkände för Tomas att han hade börjat. Tomas såg häpet på honom, men sen så höjde han sitt glas för en skål. Han tog del av samtalet en stund men fastnade I det hemska minnet. När han som ung hade hört att hon hatade att hon fått reda på hans känslor om henne, att hon hatade hans närvaro bara för att hon visste vad han kände. Det Pinsamma, det Jobbiga och Tystnaden. Det sades att hon hade en man, men vad spelade det för roll för han som inte klarade av närvaron av känslor. Han vågade aldrig säga något till henne, inte för att folk såg honom som blyg. Tvärtom, han ansågs säkert som irrationell och galen, en av dem som alltid sa vad de tyckte. Efter att ha hört vad det sades att hon tyckte, blev allt betydligt värre. Han kunde inte tro på det som sades, inte heller kunde han, nu, ta modet till sig att se henne I ögonen och att sen säga allt som borde sägas. Då tyckte han, samtidigt som han sörjde, att det var komiskt att han hade en sådan charm på de flickor som han aldrig kunde älska, däremot, de få som han älskat över allt annat hade han aldrig kunnat tala med. Inte så som han ville, inte innan han känt sig säker, säker på sig själv i deras sällskap. Men han mindes genast de långa samtalen han hade haft med några av de få han älskat, nätterna igenom, på ett hus tak över Köpenhamn, I en källare, I en mörk vrå. Han mindes hur de kunnat tala om allt och inget utan att störas av omvärldens dystra klang. Han hade på senare dar insett att han var den enda som egentligen låg till skuld för att världen sett ut som den gjorde. Han hade hatat alla lyckliga par, de som vandrade ner för gatan hand I hand. Han avundades dem sjukligt. Han trodde aldrig, I sina ensamma stunder att han skulle kunna lyckas. Plötsligt skrattade han till, de var så sant. Nu satt han där I sin trädgård ensam, helt ensam. Han hade aldrig kunna hålla kärleken I sin hand, den hade smekt hans hjärta men aldrig hade han greppat den, smekt den en varm sommarnatt, aldrig haft den en kylig vinter dag, aldrig hade han lyckats. Monoton kärlek hade en av hans vänner kallat det för, hans eviga jakt på henne, hon som var speciell. De som en gång hade smekt honom hade han glömt för länge sen, men just hon tärd på hans sinne. De andra satt fortfarande och diskuterade, så han böjde huvudet bakåt och lät den friska brisen kyla hans ansikte. Solen hade börjat gå ner och stjärnorna hade börjat träda fram. Han reste på sig, utan att veta varför och kände sig plötsligt väldigt gammal. Han beslöt sig för att gå fram till syrenhäcken, inte för att han ville men han tyckte att en sådan kraftansträngning som att resa sig upp ur stolen kunde inte bli bortslösad på ingen ting. Dimman kom över honom även då men inget långvarigt. Någon bild dök upp I hans försvann snabbt igen. Den var otydlig och vag, som den annalkande dagen. Den där känslan förföljde honom dock. Det som han hade känt varje gång han hade befunnit sig I hennes närvaro.