det är ju inte så att jag förväntade mig någonting
av mig själv eller någon annan, kanske bara mer
än vad jag åstadkom
jag orkade inte ta mig ett varv till
jag har alltid stridit min egen strid och vandrat genom elden
ensam
så kom du och ditt pianospel och dina klinkande fingrar och svepte bort
den svarta hinnan från mina dystra ögon
och jag klandrar dig inte för att du inte ville vara hos mig
med mig
det var som en självklarhet den första tiden
sedan sådde du ett hopp inom mig, en eld som inte verkade brinna ut
jag ska ju inte säga att jag inte blev förvånad
för det blev jag
jag hade nog på ett plan gett upp mig själv
min soulkung, min jazzfantast
som kom att ge upp mig senare
trots att jag varnade dig