Förr trodde jag inte att det fanns något som hette avslut.
Jag hakade upp mig på detaljer som senare kunde leda till ett virrvarr av tankar, som jag sen hade ett helvete att trassla mig ur och lämna bakom mig.

Jag blev arg på saker som egentligen var rentav löjliga.
Jag hade svårt att släppa in människor i mitt liv.
Jag hade svårt att ta för mig, för jag kände att jag inte var värdig det.
Jag gick alltid i samma mönster.

Men så hände något som fick mig att vakna.
Det var något som lyste upp vägen för mig.
Jag fick en uppenbarelse.

Det sade mig att vi alla slutar på samma sätt.
Alla kommer vi att gå samma väg till slut.
Alla hör vi ihop.

Det sade mig att jag skulle försöka leva varje dag fullt ut.
Även om idag är den bästa, den värsta eller den sista dagen i ditt liv, så är det ändå en dag i ditt liv. En dag som du aldrig kommer att kunna få tillbaka.