Det där med \"lyckliga i alla sina da\'r\" har jag aldrig riktigt förstått mig på. Jag menar, om man är lycklig, hur kan man då veta det utan att vara olycklig någon gång mellan varven? Dessutom tror jag att det är en omöjlighet att vara lycklig jämt. Det betyder att man måste leva helt isolerad från omvärlden och aldrig låta någon i ens närhet dö eller svika en. Fast även då bör man vara olycklig för att man aldrig får nya influenser från \"livet utanför\". Om man inte är väldigt naiv och inte inser att det faktiskt finns något som kallas omgivning, värld och liv. Om man dessutom levt \"utanför\" ett antal år tidigare, måste man lobotomeras eller få minnet raderat på något annat finurligt sätt. Ja, så måste det gått till när Askungen och Prinsen åkte iväg i sin vackra vagn och levde lyckliga i alla sina dagar. De var på väg till sjukhuset för att få en gratis lobotomi som bröllopspresent. Eller så bara stal de min lycka. Den lyckan som det var meningen att jag skulle ha. Att jag skulle bli lycklig av. För min lycka tillhör inte mig längre. Min lycka finns hos någon annan. Någon annan är ansvarig för min lycka. Någon annan gör mig lycklig. Vad är det här för Hjärntvättat ställe jag lever på om jag inte ens kan få ansvara för min egen lycka? Jag hade mer än gärna överlåtit en del av ansvaret på någon annan. Någon speciell. Jag hade nog till och med valt samma som samhället valt åt mig. Men att, utan min tillåtelse, ta min lycka och ge till någon annan tycker jag är elakt. Men jag klagar inte. Nej, att vara olycklig i frånvaron av personen i fråga är ingenting som rör mig i ryggen. Ingenting. Varför ljuger jag? Jag vill vara lycklig tjugofyra timmar om dygnet. Jag vill leva lycklig i alla mina dagar. Jag vill också! Men jag får inte. Istället får jag gå olycklig med några få guldkorn av lycka, och stora stenar som drar ner mig i avgrunden så fort jag fått ett litet grepp om den lycka som en gång var min. Och den glider ur mina händer likt en ål.