Alla knappkåta plinga-på-knappen-innan-bussen-rört-sig-människor.

Alla tanter som aldrig kan lära sig att stoppa i busskortet rätt, trots att det är en tydlig pil på det.

Alla mammor, och ibland pappor, som är säkra på att deras vagn får plats även om det tydligt förklaras att bussen bara får ta med tre vagnar.

Alla skolklasser som ska sitta så långt bak som möjligt, resa sig för alla som är äldre och vara så tysta som möjligt, vilket i detta fallet betyder att inte skrika örat av den som sitter bredvid, bakom, framför eller längst fram i bussen för den delen.

Alla halvblinda människor som prompt ska sitta på platsen bredvid just den som har den största och mest otympliga väskan.

Alla äldre som blir sura för att man inte reser sig för dem, trots att de inte vet vilka skador man har.

Alla jag-måste-hinna-först-fram-till-nästa-rödljus-så-jag-bryr-mig-inte-om-att-sakta-ner-vid-fartgupp-chaufförer.

Alla jag-måste-lägga-på-helt-nytt-smink-hela-vägen-i-bussen-fjortisar.

Alla som sätter sig på sätet längst ut och lägger paraplyt på platsen bredvid vare sig bussen är helt tom eller helt full.

Alla som sätter sig bredvid en fast samtidigt på, och som sedan inte bryr sig om att man inte kan känna sitt ena lår.

Alla jag-har-all-tid-i-världen-så-jag-hinner-stanna-för-alla-små-kvalster-som-ska-gå-över-gatan-när-som-helst-chaufförer.

Någon mer än jag som saknar de personer som faktiskt
bara
åker
buss?