I psykets gråa och livlösa korridorer irrade jag fram som en idiot. Jag var förvirrad, sönder och utbränd. Förvirrad, slut och uttänjd. Alla hade varit där, alla hade tagit där, alla hade smekt och försakat där. Men vargdrottningen var aggressioner och morrade mot vem som än passerade hennes väg.
Mot vem som än passerade förbi blicken, kicken som doldes av hennes blonda och tilltufsade lugg.

”Nafs, nafs”
”Tugg, tugg”

Jag hade hamnat där till sist och tillslut. Jag hade hamnat där i HELVETET. Helvetet jag aldrig trodde mig skulle få uppleva.

Mörker körde mig dit i hans svarta och blänkande Mustang och jag skrek åt honom med en röst som brast till ett ynkligt skri..
-Det är min jävla bil!
Men han smekte min kind med en iskall hand. Log snett, elakt som han kunde göra ibland.

-Vi ses, Tiny.
-Kalla mig inte Tiny!
-TINY!
Orden träffade mig, sköts mot mig av hans äcklade min.

Jag mörknade. Molnen utmed horisonten drog ihop sig.

”Jag lär inte dö om det är det du vill\"
\"Ditt förbannade, usla, jävla patetiska svin”

Jag kunde känna de brinnande ögonen i hans ryggtavla när han med bestämda kliv försvann. Diffust uppslukad av snön som yrde och av kvällens mörker. Den kvällen då helvetet började, då helvetet äntligen frös till is.
-Jag ser dig aldrig mer, viskade jag genom tårar som blev liggande kvar i min livsdevis.

”Alla har sitt kors att bära”

Ensam stod jag kvar. Förtvivlad, utlämnad och hatad..

”Ratad”

Så var jag där i ett eget rum. Ett rum jag fick. Jag blev ledd dit av två vårdare som tipsade mig om flipperspelen i korridoren. En utmärkt sysselsättning menade de.
-En utmärkt sysselsättning för er som inte vet vad ni ska göra med livet.

”Fördriv din tid. Tiden fördriver dig. Utnyttjar dig”
”Va! Vaddå mig”

Två småkillar trängde sig en dag in i mitt rum när jag duschade av mig svett, galla och den där frätande syran ur mina ögon. De försökte tvinga isär mina ben men jag skrek om djävulen själv och själen som förtappad blir.
Jag skrek och slog. Slog dem livlösa, blodiga. Frenesin ville inte vila den dagen.

”Trodde du att DU skulle löpa fri. Trodde du att DU aldrig skulle bli tagen med tvång”
”Jag fick isolering. Ingen frigång”

Jag träffade I där. Hon log och kramade mig hårt.

-Men Y, vad gör du här?
-Jag vet inte, svarade jag bistert. Någon dumpade mig här. Men vad gör DU här?
Hon tittade på mig och jag såg att vi var lika, tvillingsjälar. Lika unika, lika kampvilliga, lika i vårt mörkerseende, lika i vårt syskonskap.

”Jag älskade henne så klart”

-Jag sparkade ned min kurator. Jag hade skrattat igenkännande. Förlåt Y, men imorgon ska jag ut.
Jag såg en tår på hennes kind men hon torkade snabbt bort den. Jag tog det som en varning. Hon grät för mig, ty hon visste om plågan och skräcken i dessa vidriga korridorer.

”Du, ta inte slut”

-Jaha, sade jag och försökte dölja min plåga. Det är bra I. Jag blir glad för din skull. Hur länge har du varit här?
-1 år, tyvärr.

”För länge. Alltför länge”

1 år tänkte jag. Fan, jag hade inte förvänt mig detta svar.
Hon försvann och jag knäckte alla mina cd-skivor samtidigt som jag skrek.

”Forever, never, ever. For the lost ones. Tiny..”
”She is gone. Inget jag äger eller har”
”Inget du äger eller kan få att stanna kvar”

Men så kom någon jag kände igen. Jag kände igen hans ryggtavla, de nötta jeansen, den gröna tröjan med Exit-skylten och den där läderjackan jag ofta drog på mig när jag skulle rasta hundarna mitt i natten.
-Ska du vara kvar i helvetet, undrade han med ansiktet vänt bort från mig.
-Ja, vad tror du?
Han vände sig sakta och leende om. Jag drog efter andan. Åh, herregud!

”Kom”

Det är ju han. Han jag ska vara med resten av mitt liv.

”Håll dig borta från dom”

Det var M och jag rusade rakt in i hans famn. Han föste undan mig, bort och ifrån sig men släppte inte min hand.
-Nej, inte nu Tiny. Kom vi drar härifrån. Jag måste sticka nu! Är du med eller ej?
Men tiden hade gått och mitt år i helvetet var nästan gjort. Om tre dagar skulle jag bli fri.

”Nej”

Jag tvekade och höll i hans hand men på avstånd. Jag backade två steg men släppte inte honom. Han såg på mig med mörka ögon. Krävande ögon, ögon som ville ha, ögon som åtrådde, ögon som ej gick att ta miste på..inte heller deras intention.

”Ögon som ville ta”

Vi smårusade fram i korridorerna färgade av krossandet av dödssynderna, av galenskapen och idiotin.
Han skrek åt mig..
-Tiny, spring fort som fan. Låt dem inte ta dig igen. Spring. Kom!

”Sugarboy, låt mig inte bli som dom”

När vi såg det stålgrå stängslet hävde han sig upp över det. Smidig, stark och som bara som M kunde göra. Han och drog mig med. Han tog ett fast handslag om min arm och drog mig uppåt. Jag spjärnade emot gallret, klättrade och hans hand var fastgjuten i min handled.
-Come om sade han leende. I wont let go. Never!
Jag log.

”Sorry sugar. But I know it is so”

”Forever”

Vi stod sedan på en platå med azurblått vatten under oss. Han drog av sig sin t-shirt och gav mig den. Dök nedåt i nötta jeans, vackert brunbränd hud och försvann.

Han försvann.
Han försvann.

Jag stod kvar ensam, tvekande med hans t-shirt i handen. Den gröna.
Tillslut kastade jag mig i vattnet.

”Det så sköna”

Det var ljummet, friskt och vackert. Men jag sjönk, sjönk och sjönk.
Det där vackra omkring mig och det tillslut skimrande midnattsblåvattnet ju längre man närmade sig botten, så förädiskt.
Det var vackert. Alltför vackert.
Jag trodde M fanns där och tillät mig att sjunka.

”Du tillhör vår krets och sfär\"
\"Ja\"
\"SVÄR”

Vid botten mötte jag henne.
Hon hade blont hår som jag. Det flöt som en gloria kring henne. Hon hade samma röda nattlinne som jag. Samma ögon, samma kalla leende, samma ärr på kroppen, på kinden och hon tog min händer i sina och flätade dem samman till ett.
Bubblorna skimrade, ögon skimrade och leendena.

”Seendena”

Hon började röra på sina ben och hon simmade sakta uppåt mot min vilja. Uppåt mot den glittranden vattenytan där solen dansade mot ytan.

Men M då tänkte jag? Min älskade M, han finns på botten!
-Jag måste dit skrek jag, men bara bubblor kom ur mig och kvävde mitt skri. Hon log elakt och hennes händer blev till klor som trängde in i mina handleder.
De blev till klor.

”De började pulsera ut mitt blod”

Hon hävde upp mig på en strandbank. Där lämnade hon mig hostande och spottande av kallsuparna. Där lämnade hon mig i den stekande solen. Förvirrad, oförmögen, borta och sörjande för att själv dyka ner i djupet till min M. Min M!

I min hand vilade hans gröna tröja med Exit-skylten. Den var itu klippt över bröstet.

Några köpmän kom fram och sade att det var en klenod. De ville köpa den och betala med silver och guld men jag höll den hårt mot mitt bröst och sprang över sanden med rädda blickar som kastades bakåt mot dem..där de sprang för att hinna ifatt mig.

Jag sprang mot planet som skulle avgå. Mörker satt på det och väntade. Jag sprang.

Ombord gav jag den leende flygvärdinnan min biljett till fjärran länder och Mörker log mot mig.
-Jag har väntat på dig. Sätt dig här.Vi ska iväg nu..

”Det var inte han, inte kretsen, inte du”

Jag log mot honom. Men när planet lyft drog jag i en röd spak och en av flygplansdörrarna öppnades. Jag var iförd ett rött nattlinne. Jag vände mig om mot Mörker, log tacksamt och sedan hoppade jag ned i det azurblåa vattnet.

”Jag kunde nästan höra skrattet”

© Nattsyster 2004-09-02