Musik på hög volym
och ärr långt bortom pulsådern
Det eviga sökandet
Och På Riktigt är med ens så långt borta

För det enda verkliga är Änglavännerna
Men till och med de står hjälplösa och grå
Inför Det stora hela.

Alla oräknade nätter
Då ensamheten blev mer vän än fiende
Att treva i mörkret och falla,
att slå sig hårt och gråta.
Vem finns då där att trösta?

Att finnas men ändå inte
I ett Ingenting som är mer hemma
än jakten på den Eviga sömnen

Drömmen om slutet var nog alltid
lite för nära.