Det var i slutet av vintern, i mitten på februari, när alla var som mest less på skolan och proven avlöste varandra. Om man riktigt vädrade så kunde man mycket riktigt känna doften av vår, som etablerade sig i näsan och liksom gjorde en så full av liv och tankar att snart var skolan slut och ett långt härligt sommarlov väntade … Fast än så länge var det länge dit, tillräckligt länge för att Johanna och resten av gänget skulle sitta ute i Blåa hallen mellan lektionerna och sucka tungt.
Fortfarande låg snön i drivor och längst med vägkanterna var det meterhöga plogkarmar och massa minusgrader som inte tillät att någon skulle få ta av sig dunjackorna.
De gick i trean, tredje året på naturvetenskap inriktning mot arkeologi, och detta var deras sista år tillsammans. Saga skulle gå på universitet uppe i Lund, Stefan skulle plugga utomlands i USA och skulle nästan bo granne med den tredje av dem, Decidelle, som skulle vara au pair hos en barnfamilj i Mexico, där hon kom ifrån, och hon skulle förmodligen aldrig mer återvända hem till Sverige. Andreas skulle bli en riktigt seriös arkeolog hade han bestämt, och den bästa utbildningen var i Australien, långt hemifrån med ett främmande språk, främmande djur, främmande människor och bara öken …
Johanna var arg på dem alla, hon skulle bli tvungen att stanna hemma och gå det kommunala universitetet tio mil bort, bo med totalt urtråkiga människor, ena riktiga töntar, bara för att hennes betyg inte räckte … Och Felix, han var som han var, och inte planerade längre än näsan räckte, men det fick väl antingen bli Lund som Saga eller det kommunala universitetet tillsammans med Johanna … Tanken på att skiljas från henne var outhärdlig, de hade känt varandra sedan sjuan och starka band hade uppkommit mellan dem, men sedan hade det inte gått längre än så. Han ville ha det seriösare än så, han ville ha henne som sin flickvän, han ville bo resten av livet med henne, men nej … De hade talat om det så många gånger redan. Hon ville utvecklas, hon ville inte stanna kvar här hemma, Tyvalund drev in henne på psyket, som hon själv sagt, och Felix förstod mycket väl vad hon menade. Hon ville inte vara instängd i sig själv, hon ville ut! Men tanken av hennes gyllenbruna lockiga hår som kittlade honom i näsan, hennes självsäkra sätt och hennes leende sen … Det gjorde honom alldeles kollrig och varm inombords.
Han kämpade mot sina känslor för denna flicka och tankarna på sin framtid, på hans utbildning … Han ville vidareutveckla sina kunskaper, men han ville absolut inte skiljas från Johanna!
Under inga omständigheter alls. Det fick bara inte ske!
Och Felix minns starkt när Johanna hade kommit hem till honom, gråtande, och sagt att Saga skulle flytta till Lund, hundratio mil bort.
Han hade tröstat henne så gott det gick, låtit henne gråta ut mot hans axel, strykigt henne över det lockiga håret och kysst hennes hjässa försiktigt. De där med Saga var en känslig punkt, Johanna och Saga hade varit bästa vänner så länge Felix kunde minnas. Det skulle inte vara sig likt när hela gänget försvann, splittrades, och bara två av sex blev kvar här i Tyvalund …
Felix tänkte tillbaka på var och en av dessa andra fem … Saga, den korta och kurviga, nästan mulliga, som knappast kunde räknas in på skolans topp femton snyggingar, men som alla ändå la märke till när hon gick förbi. Saga var näst yngst av alla, född i oktober, men smartast av dem alla och kunde lätt räkna ut den svåraste ekvationen i matteboken som Felix knappt förstod vad som var ut och in på.
Hon hade knallrött hår som stod åt alla håll, gröna ögon och en liten söt uppnäsa, och hon var gängets psykolog, när någon hade problem gick de till henne för att prata ut … Det skulle inte vara det samma längre utan henne här.
Och Stefan med det svarta håret som stod åt alla håll, han som alltid hade varit som en bror för Felix, de hade upplevt så mycket tillsammans … Första fyllan, som knappast var något att skryta om eftersom att både Felix och Stefan slagit sönder ett av skolans fönster och fick betala dyrt. Givetvis var de båda så berusade att de inte ens kom ihåg händelsen. Sedan dess har de två alltid druckit med måtta. Första flickvännerna, första ligget … De hade berättat allt för varandra. Stefan var öppensinnad och väldigt klipsk, och han gjorde ingenting som han inte borde, han tog det lugnt och tänkte istället för att göra först och tänka sedan. Det var nog den egenskapen Felix gillade mest hon honom. Och så att de var född med en veckas mellanrum prick, Felix den tjugoåttonde januari och Stefan den fjärde februari.
Och Decidelle, utländskan, invandraren, svartskallen som hade flyttat dit i åttan … Felix hade haft väldigt svårt för henne i början, det var ett himla blattetjafs hit och blattetjafs dit, men efter ett tag hade han sett förbi det och faktiskt börjat gilla henne. Decidelle var egentligen inte så jättemörkhyad, men kom ursprungligen från Mexico och pratade flytande svenska, spanska, grekiska och engelska. Hon såg ut som en modell, med långa ben, kurvor och långt svart hår och långa svarta ögonfransar. Hon var då lätt en av skolans topp femton snyggingar, kanske rent av den sötaste av alla. Decidelle var lite på den lata sidan, och trots det var hon den av de sex som hade mest potential att utvecklas och bli en utmärkt arkeolog. Felix skulle komma att sakna hennes speciella skratt när hon reste … Ingen fyllde upp korridorerna så mycket som hon, hennes utstrålning knäckte alla, men hon hade inte bara utsida, hon var den trevligaste person Felix någonsin hade träffat, näst efter Johanna då, trots att hon var ett år yngre än resten av gänget.
Och så var det Andreas, det lilla energiknippet som hoppade 170 cm blankt i höjdhopp och sprang snabbast på hela skolan, det var något speciellt med honom, han var smart. Riktigt smart. Ingen hade nog så höga betyg som honom, fast han var ingen plugghäst, det såg han till att ingen kallade honom. Han hade brunt kort hår och blåa ögon, och var nog den största tjejfavoriten av de tre. Andreas mätte 191 cm i sina Converse, och han var bredaxlad och riktigt snygg enligt tjejerna. Tjejerna, det var Johanna, Saga och Decidelle det, och de såg till att ingen annan än de tre fick röra honom, vilket han inte hade något emot.
Han hade lätt till skratt, Andreas, och näst efter Stefan var han Felix allra bästa vän, de hade inte känt varandra lika länge, men i alla fall. Felix ville inte tänka tanken på att gänget skulle splittras, men utbildningen var viktigare i det här fallet, men ändå … Felix grät aldrig, men när det gällde sina vänner var han som en farsa åt alla, och att förlora sina bästa vänner fick honom alltid till tårar.
Andreas hade nyss tagit körkort, och han var Tyvalunds absolut största och mest välkände raggare, när han körde runt i sin Jänkare bleknade alla andra bilar i jämförelse mot den blåa. Ingen besegrade Andreas, så var det bara. Han och Decidelle hade haft väldigt tät kontakt där ett tag, det hade faktiskt varit tillsammans i nästan två år nu, men de insåg att förhållandet skulle rinna ut i sanden på grund av att han skulle till Australien och hon till Mexico … Det var lite sorgligt, de som passade så bra ihop.
Felix såg ut över Blå hallen och sedan tillbaka till sina vänner. Han kände en varm hans sluta sig kring hans egen, och han såg åt höger. Längst ut på en stol satt Saga i knät på Stefan, som småpratade om något hopplöst prov som Felix glömt att plugga till, med Andreas. Decidelle skrattade åt något som Johanna tydligen hade sagt. Han såg ner, och mycket riktigt … Det var hennes hand. Johanna mötte Felix leende och log tillbaka. På tal om Johanna … Felix fick kämpa, han kände den välbekanta värmen komma smygande och blev alldeles röd i ansiktet. Fina Johanna, som han nu antagligen skulle mista.
Johanna var en av de populära på skolan, hon höll sig på överkanten av innegänget, och var riktigt söt faktiskt. Hon var inte så jättelång, men smal som en planka och hon hade de vackraste ögonen på hela skolan. Fanns ingen som hade likadana, inte en enda. Felix visste inte om hon tillhörde skolans topp femton tjejer, men för honom gjorde hon det, det fanns helt enkelt ingen som var lika söt och snäll som henne. Hon var också smart, och inget kunde mäta sig med hennes humor. Vad det var som var så speciellt med det kunde han inte sätta fingret på, bara att han var så förbaskat förälskad att han skrattade åt allt hon sa. Och visst, det var inte bara det, hon hade faktiskt humor. Det var alltid Johanna som lättade upp stämningen i gänget, hon som fick alla tårar att torka bort och ersättas med tårar av skratt i stället. Hon var helt enkelt perfekt, på ytan … Men Felix visste att hon inte mådde bra, inte egentligen. Johanna hade blivit misshandlad på stan en gång för fem år sedan, och hon var fortfarande skärrad när folk, speciellt killar, tog på henne. De slog ner och utnyttjade henne totalt, men Felix hade försökt få in i hennes vackra huvud att det inte var hennes fel, hon var absolut inte annorlundare än någon annan. Inte klädde hon sig utmanande heller, och hennes sätt var det inget fel på. Killarna som hoppat på henne var fulla killar som hade rymt från ungdomshemmet, och hon hade anförtrott Felix det i förtroende, och han skulle inte bryta det. Inte ens Saga visste om det, och Felix visste att hon skulle tala om det när hon blev mogen nog för det.
Folk som inte tillhörde gänget, eller som inte kände dem, kunde med lätthet se att Andreas och Decidelle var tillsammans, och ingen spanade heller på Felix eller Johanna, för att det som tog sig igenom fasaden var ren och skär kärlek, och det syntes. Det var bara det att ingen av dem hade insett det ännu … De var inte tillsammans på riktigt, inte på grund av det där som hade hänt Johanna, hon ville älska Felix, och hon gjorde det, men hon vågade inte. Johanna litade fast och fullt på honom, men hon hade svårt för killar, och han accepterade det. Det kom när det kom, och han kunde vänta hur länge som helst, för det fanns helt enkelt ingen som henne.
Som tur var fick de ytterligare fyra månader tillsammans, fyra månader som bara kändes som fyra minuter. Den femtonde juni gick Andreas flyg till Australien …. Sjuttonde åkte Decidelle med båt, och skulle inte vara framme förrän tjugofemte. Tjugotredje juni reste Stefan, Felix allra bästa vän, och de skulle nog aldrig mer ses, även om de lovade varandra det dyrt och heligt.
Saga skulle åtminstone vara kvar i stan tills tjugoåttonde augusti, när skolorna började igen, och så länge skulle även Johanna vara kvar …
Men sedan … Felix ville inte veta, ville inte förstå. Ville inte öppna ögonen för verkligheten, han skulle förlora alla sina vänner på ett enda sommarlov, det var så obeskrivligt fruktansvärt.
Han var bara nitton år gammal, nitton jävla år gammal! Han hade känt sina vänner i nitton år snart, Stefan träffade han redan på BB, och nu skulle han mista de alla, en efter den åkte de i väg mot jordens ände och skulle aldrig komma tillbaka, i alla fall inte på ett tag …
Det var det smärtsammaste farväl Felix och resten av gänget någonsin varit med om. Alla grät, inte ett öga var torrt, och fast alla lovade och ringa, och skriva, och träffas ibland, så visste nog alla innerst inne att det här var sista gången de träffades alla sex.
Skolorna i höst skulle inte vara samma utan varandra … Nu var alla tvungna och stå på egna ben, men om man är van och ha en axel och luta sig emot då? Hur går det då? Utan vänner, utan någonting kvar? Inte ens kärlek?
Ibland måste man vara stark, ta fram sin inre styrka. Och det var just vid ett sådant här tillfälle som de sex gjorde det. Avstånd övervinner inte allt, men det gör inre styrka.
Visst är det svårt och leva utan sina vänner … Men det får gå ändå. Det måste det göra.
Felix slog ihop dagboken som han klistrat upp alla hans vänners brev, trettioåtta från Stefan, som skrev och berättade att han blivit tillsammans med en amerikanska och fått en liten dotter på tre kilo. Tjugofem brev från Decidelle, som tydligen förälskat sig i hennes granne, och att hon bjöd hela gänget på bröllop den tjugonde september följande år, och alla lovade att komma. Tjugo brev från Andreas, som hittat ett mycket ovanligt mynt långt inne i en grotta och tjänade ihop en hel del på det, så nu bodde han i ett eget hus. Sin kärlek till Decidelle hade han aldrig kommit över, men han fick lov att acceptera att det nu var slut mellan dem. Sexton brev från Saga, på ett och ett halv år. De hade träffats några gånger, men det var inte som förut, någonting saknades … Det gjorde fortfarande ont och andas, ont och le, men hjärtat gapade inte längre lika öppet, såren höll på att läka igen. Och det var på tiden. Nu var han tjugo år gammal, nästan tjugoett, bodde i en lägenhet tillsammans med sin flickvän och sorgen var inte längre lika stark som förut.
Han hade mist många, men hade fortfarande en kvar. Och hon hette Johanna, och hon var hans nu. Äntligen. Och just idag skulle han förlova sig med henne, det hade han sagt åt gänget. De önskade paret varma lyckoönskningar, men ingen av dem sa något om att hon var gravid … Det fick han ta reda på själv. Huvudsaken var att han fått sin älskade, och han skulle aldrig släppa taget om henne. Det hade han bestämt!