Margareth Swing, tjugfem år gammal, var lyckligt gift sedan fyra månader tillbaka med sin två år äldre Robert Haynes. Nåja, lycklig och lycklig, så lycklig man tilläts vara när ens man kom hem klockan fyra på vardagmornarna efter en "helt vanlig middag med författaren" kvällen innan, det vill säga - Margareths gamla vän Flynn O'Keen.
Men Margareth visste att Flynn inte skulle uppehålla hennes man i nästan tolv timmar. Inte en vardag. Förövrigt inte en helgdag heller; det skulle anses opassande med tanke på att Robert trots allt hade fru och husliga plikter som väntade honom. Det hade inte Flynn, men flickvänner i mängder. Aldrig att han skulle föra dubbelspel mot någon av dem.
Margareth trodde detsamma om Robert. Han hade gift sig med henne av kärlek - han hade svurit ed på att hålla sig till henne resten av livet. Det räckte väl för att vara bevis på att han aldrig någonsin skulle ha någon annan vid sidan om?
Det var bara en vanlig middag han var på. En vanlig, sen middag. Som förra gången. Och gången dessförinnan. Och gången där före. Och...
Margareth var en pussy, feg för att konfrontera och alldeles upp över öronen kär i sin Robert Haynes - så varför skulle hon ens tänka tanken på att ta upp sina värsta farhågor med honom, livet lekte ju, och han kom i alla fall hem? Hade han haft någon annan så hade han redan lämnat henne. För längesedan. För Robert Haynes var inte en pussy. Snarare åt gangsterhållet. Körde en blå raggarbil med dunkdunk och sladdningar i kurvorna; med brudar i baksätet - Margareth och hennes goda väninnor förstås; och en inställning som hette rockabilly rockafett. Men sån var han, och hade alltid varit. Och visst älskade han den ljuvliga Margareth Swing. Han gifte sig ju med henne tillslut, efter fem år...
Hon vaknade när Robert slutligen kom hem. Utsliten, med slipsen på sned och glansiga ögon. Uppenbarligen mycket trött. Margareth längtade efter att få känna hans kropp mot sin egen.
"Vart har du varit, älskling? Såhär sent. Eller ska jag säga tidigt?" Hon satte sig upp när Robert slog sig ner på andra sidan sängen och tog av sig kavajen.
"Med Joslene."
"Vemdå?"
"Joslene... Flynns förra flickvän."
"Artonåringen?"
"Inte nu längre."
"Vad gjorde ni?" Margareth kände paniken komma. Hon såg Flynns stressade blick, som att han var fångad i ett hörn och kämpade för att finna en lämplig utväg.
"Margareth, vi knullade. Och det var inte första gången. Men garanterat sista."
Jaha. Margareth ramlade bak ner på kudden igen. Kändes som att själen flög iväg. Adjö till fem år. Bara sådär. Hon var övertygad om att hon skulle dö. Fylld av äckel blev hon också; hade hennes älskade man legat med någon annan?
Dra åt helvete, tänkte hon.
"Dra åt helvete!" sade hon.
"Margareth, lyssna. Jag lovar dig, jag har aldrig ångrat någonting så mycket som jag ångrar det jag har gjort, för jag tänkte att snart kommer du komma på mig och då skiljer du dig från mig, min livs kärlek och bästa vän, och jag får aldrig mer se dig. Du har aldrig nekat mig någonting och jag är tacksam för det, fick bara för mycket sprit förstgången och sen var det kört, då låg man där med hennes stjärt guppandes under sig, med en onykter visshet om att det inte var din. Margareth, ingenting går uppemot dig. Det har jag insett. Och jag tänker inte lämna dig." sade Flynn.
En tagg lossades ur Margareths upprörda hjärta, flög iväg långt, långt bort och dog i fjärran hundra mil bort.
"Du lämnar mig inte då?"
"Aldrig!" Han ålade sig mot henne och tog henne i sin famn, gungade tillsammans i en vals utan musik. "Det är dig jag älskar, Marge. Bara dig. Jag har dumpat Joslene nyss. Därför jag inte kom tidigare. Hon grät som en stucken gris. Men jag var tvungen, för hon är för ung och jag älskar dig. Jag älskar dig så ini helvete!"
"Ååh... Robert, jag älskar dig också. Förlåt för det jag sade, jag menade det inte, gå inte ifrån mig!" Hon grep tag om honom och gick vilse i hans muskulösa armar som luktade billigt, sexigt blaskvatten, och tänkte snyftande; vad skulle hon göra om han gick ifrån henne? Det skulle hon garanterat aldrig klara av. Hon älskade ju honom!
"Det ska jag absolut inte göra. Det lovar jag." Han smekte Margareths tårvåta kind, rytmiskt och melodiskt. Hon vaggades till lugn, blundade, ryste av beröringen. Ville känna hans hand längre ner, någon decimeter nedanför hakan. Där... hans cirkelrörelser fick henne att triggas igång till vällust, tänka mindre på diskussionen dem emellan.
"Och inte ska jag göra om det heller", lovade han, växlade föremål för fingrarnas lek. "För du är mitt allt, jag vill inte förlora dig", mumlade han kort därefter i hennes öra, bet tag i det; lekfullt, för att sedan mumla "jag älskar dig så ini helvete!" i nästa öra.
"Aldrig mer samma sak?" Margareth suckade lättat.
"Nej, jag gör aldrig mer om det." Han kysste henne lidelsefullt, passionerat. Försvann ner under täcket med henne. Upprepade vad han tidigare sagt, om och om igen allteftersom halvtimmarna förflöt i en rasande takt. "Jag tänker aldrig mer göra det jag gjort." Kysste hennes panna. Det regnade kyssar över hela henne till framåt sex på morgonen.
Margareth grät av lycka. Somnade på Roberts varma arm, totalt tillfredsställd och så full utav glädje att det spritte i benen bara hon tänkte på det. Tänkte att ingenting kan ta ifrån dem den lyckan, ingenting alls i hela världen. Han skulle ju aldrig göra om det!

Såklart gjorde han det.